Hoppa till innehåll

Motvind

2013/02/06

På mitt favoritcafé i San Agustin. Jag har promenerat i sandblästrande motvind med en ettåring i barnvagn. Mitt hår står rakt upp. Hennes vita hår står rakt upp, inbäddat i en sandinpackning som kommer att ta timmar att skölja ut. Vi har sand runt ögonen. I alla ettåringens små hulliga veck finns det drivor av sand. Ur hennes snoriga potatisnäsa rinner två sandiga streck. Ni har bilden.

Jag beställer en café con leche och tar upp en våtservett för att tvätta av det värsta på barnet. Då ser jag hur hon fyrar av världens leende mot paret i soffan. Ett äkta barnleende som får små kanariska tanter att stanna på gatan och kindnypas. Som till och med får bistra biluthyrare med hårt knuten slips att släppa ned axlarna. Ett sådant leende.

Sedan vinkar min sandiga ettåring sin specialvinkning med de knubbiga småhänderna. Paret i soffan smälter. De rinner tillsammans ned över golvet. Mannen jollrar. Kvinnan håller ihop sina händer.
När kaffet kommer äger ungen dem fullständigt.

Då ser jag kvinnans ögon. I de stora, bruna kommer tårarna. Tippar över kanten. Vattenpärlor i hennes ögonfransar. Jag ser i dem barnen hon aldrig fick. Som skulle påminna om henne men ändå vara helt egna små fantastiska personer att älska och lära känna. Jag ser hur hon så gärna hade velat.
Vara mamma.

Hennes motvind från avgrunden. Som en käftsmäll i mitt sandiga ansikte. Kaffet kallnade.

Atlanten

2013/01/14

Vågorna sköljer in ljuset från soluppgången. Havet är överallt och strandpromenaden är nästan tom. Jag går intensivt allt medan solen värmer ryggen.

Strax innan Café Solo, där de serverar en café con leche len som vaniljpudding, möter jag gubben med hunden. De haltar på varsitt ben. Gubben har käpp och stråhatt. Brättet är så brett att han nätt och jämnt ser var han går. Hunden är grå runt nosen och har trötta röda ögon. Två skepp med slagsida. Jag nickar vänligt och lämnar plats åt det mötande ekipaget.

Efter några meter vänder jag mig om. Det gör gubben och hunden också. Jag skrattar och gör en vinkande rörelse. Inte med hela handen utan böljande med varje finger var för sig. Gubben lyfter käppen vingligt mot horisonten och gör en svepande gest ut över vågorna. Jag nickar. Han nickar. Hunden kliar sig under hakan med baktassen. Suckar sådär som bara hundar kan.

Det är havet min vän. Det vilsamma och kraftfulla.
Den uråldriga Atlanten som varje morgon föds på nytt.

Jag stannar till och tar en kaffe på stående fot. Tänker att jag borde skriva något om gubben.
Något poetiskt. Kanske. Kanske att jag gör det idag.

________________________________

Den här vintern är vi flyttfåglar. Jag och familjen bor tre månader i San Agustin på Gran Canaria.
Det är skola och jobb som vanligt. Men ett helt annat liv.

 

Slut

2012/11/19

Det finns så många slut.

Olyckliga slut (inga nämnda, inga glömda).
Extremt olyckliga slut där döden är den som smäller igen dörren.

Filmiska sådana där hjälten och hjältinnan kysser varandra till smäktande toner. Men där ingen ändå tror på att de levde lyckliga i alla sina dagar.

Det senaste är ett zlatanistiskt slut. Det vill säga ett hejdundrande fyrverkerislut som överträffar sig självt i finess och glädje. Ett slut som får hela Sverige att rinna över av sportsliga glädjetårar. Ett slut som kommer att leva kvar. Länge.

Det finns snabba slut. Jahaja, inte mer med det. Sedan finns det långsamma slut. Sådana slut som aldrig tar slut. Man väntar och väntar och tror att det snart är över, varpå slutet bromsar in och början får chans att börja om. Som när en i familjen blir magsjuk och smittar de övriga (inklusive snälla kompisar och släktingar som kommer på besök).

Idag föreläser jag på slutkonferensen för projektet Digitala verktyg. Och med projekt är det ju så att de ska ta slut. Tydliga avslut tillhör deras natur. Så tydliga att alla som varit delaktiga känner att slutet leder vidare till något annat. Ett projektslut är som en dörrkarm. Eller en tröskel. En skiljelinje mellan gammalt och nytt. Att pusta ut på. Att hålla sig i innan man tar nästa steg. För det är ju så med projekt. Att även om de tar slut finns en fortsättning runt hörnet. På ett eller annat sätt.

Slutet gott, allting gott.
Det är nu det börjar.

Meningslöst

2012/11/13

Snöfritt
Ovitt
Vinterkvitt (alltså så länge det inte snöar är man kvitt vintern)
Tvärsnitt
Upp och sitt
Ritt i skritt
Ditt och mitt
Var tar sitt
Helt solitt
Mest påhitt
Ett utsnitt, en smygtitt
Shit
Felfritt
Tjofaderitt

Detta är helt obegripligt. Jag vet. Men ibland behöver en som skriver skriva saker helt utan mening. Meningslöst. Bara för glädjen att låta orden hoppa och skutta utan styrning. Det är ett sätt att rensa hjärnan när formuleringarna tar spjärn i sin spilta. Testa.

För övrigt läser jag Bodil Malmstens bok ”Så gör jag” om konsten att skriva. Gör det du med. Den är allt annat än meningslös.

Färgvecka

2012/10/27

Vardagslunk. Ett långsamt ord.

Men verkligheten just nu är att den lunken är snabb, snabbare, snabbast. Både företagarlivet och hemmalivet innehåller så många delmoment och logistiska utmaningar att jag ibland tappar greppet om helheten.

Vardagarna går. Pang så är det lördag. Igen. Och igen. Det är roligt, härligt, levande. Dock att tröttheten ligger som ett lock. Intensiteten äter energi.

Tur då att det finns små utmaningar som fyller på depåerna.
Som håller kreativiteten vid liv parallellt med allt annat på dagordningen.

P4 Västernorrlands fina Karin Lönnå har inspirerat mig de senaste dagarna. Eller rättare sagt hennes bilder på Instagram. På temat färgvecka har varje dag fått en färg. Måndagorange. Tisdagstålblå. Onsdagmörkrosa. Torsdaggrå. Fredagvarmrosa. Lördagklarblå. Varje färg har dag för dag funnits på näthinnan och plötsligt har jag sett den i min omgivning. Hurra!

Karin är såklart en hård domare. Det gäller att hitta rätt nyans. Efter några fruktlösa försök på fredagvarmrosa fick den här godkänt:

För övrigt en liten detalj från kakelugnen.

Nu är jag på jakt efter den klarblå färgen. Mitt i hemmastöket på lördagseftermiddagen. Färgveckan håller mig över ytan. Lite extra syre till vardagslunken. Tack för det!

Hard rain #2

2012/09/28

Utställningen Hard rain är på plats och invigd. Den står väldigt snyggt på Stora Torget, med stenstan som fond. Är så klart väldigt stolt över att, genom mina texter, få vara en del av detta.

Hard rain kommer med starka budskap; förtvivlan, vanmakt men även en hel del hopp. Den väcker känslor och lust till engagemang. Globalt och lokalt. Förhoppningsvis når den även människor som aldrig skulle drömma om att besöka en utställning med hållbarhet som tema. Bara där gör Hard rain skillnad.

Jag satt nu ikväll och lyssnade/tittade på Bob Dylans låt till Mark Edwars bilder. Eller vice versa. Med tacksamhet över min situation, över Sverige, över mitt liv tar jag mig nu an helgen. Jag tar också med mig en stor portion lust att göra nytta. Och lustfaktorn, mina vänner. Den är verkligen inte att förakta som drivkraft för att nå stordåd.

Hard Rain

2012/08/31

Återigen. Jag måste ha världens roligaste jobb.

Under tre dagar har jag fått förmånen att arbeta tillsammans med världsfotografen Chris Steele-Perkins. Han har varit i Sundsvall på uppdrag av SIDA och projektet Hard Rain för att fota olika exempel på vad som faktiskt görs för ett mer hållbart samhälle. Materialet från Sundsvall införlivas in den stora turnerande utställningen Hard Rain:Whole Earth som invigs på Stora Torget den 28 september.

Utställningen ”vill uppmuntra politiker och företagsledare att fatta de djärva och långsiktiga beslut som krävs för att trygga vår framtid. Den vill också inspirera allmänheten till ett ökat engagemang för en långsiktig hållbar utveckling.”

Och jag då? Jo, jag har skrivit texterna till Sundsvallsdelen av utställningen. På 200 ord per exempel har jag försökt fånga en personlig ton och drivkraft hos intervjupersonerna. De arbetar under helt olika förutsättningar men ändå på liknande sätt. Kontentan är att det behövs en engagerad människa (eller flera) som orkar och vågar driva på utvecklingen.

Att jobba med Chris Steele-Perkins var inspiration de luxe. Ödmjukt och lugnt tog han sig an varje plåtning. Lyssnade in läget. För att sedan med stor pondus, konstnärlig blick och precision göra sitt arbete. Imponerande. Jag försökte bara hänga med. Och det är ju inte varje dag det står i tidningen (i en bisats, men ändå) att jag ska skriva texter. 

Här ser du några av mina bilder från fotograferingarna.

    

    

Lyssna också på Bob Dylans låt Hard rain som inspirerat till projektets titel. Och gå på utställningen förstås. Den kommer att finnas att beskåda under hela oktober.

Orden

2012/08/28

Dags att låta orden ta plats. Just nu guppar de mest runt på formuleringshavet utan att formera sig.
Ja ni fattar. Det är lite trögt även om hösten har rivstartat.

Bland mina anteckningar från sommaren hittar jag några noteringar som jag gjorde under Märta Tikkanens sommarprogram.

Skriv rätt in i smärtpunkten. Ta inga intressanta omvägar.

Se bakomorden. Se mellanorden. Men skriv endast det nödvändiga.

Jamendåså. Tjena orden. Back to business.

Myren

2012/08/08

Är bergtagen av myren. Dofterna, ödsligheten, färgerna, suget i benen. Första intrycket är inte mycket för världen. Genomskinlig himmel, några gråa träd som sticker upp. En skogskant långt borta. Lite vattenblänk här och där.

Efter några meter ut. Klafs, klafs. Det gäller att gå med höga ben. Jag tittar upp, en fågel. Klafs, klafs. Jag tittar ner. Och ser en ny värld. I det lilla formatet finns naturens storslagenhet. Så sinnrikt och utmejslat vackert in i minsta detalj. Att gå här blir ett mentalt reningsbad. Och ett träningspass värre än det värsta crossfit body core spinning (eller vad det nu heter) övningarna på gymmet.

Tack myren för att jag nu känner mig redo att ta mig an höstens utmaningar. Räkna med att vi kommer att ses. Om och om igen.

Sommarord

2012/07/18

Svenskan är fantastisk. Man kan skriva ihop ord hur som helst och vips får texten ett helt nytt målande uttryck som fördjupar och berikar. Att skriva ihop, gärna på nya och oväntade sätt, mejslar fram en personlig tonalitet. Sedan är det ganska roligt också. Båda att tänka ut ihopskrivningar och att ta del av dem.

Inspirerad av årstiden kommer här några snabbt ihopskrivna sommarord.

Syrensvettig. Det man blir när man skyndar sig till affären innan de stänger en varm försommarkväll. Den starka syrendoften vandrar in genom flåsande näsborrar och ut i porerna. Lite aromabastukänsla.

Häggsniffare. En person som i häggblomningstider blir mycket romantisk, vemodig och aningen djurisk. Läs mer här.

Kisvärk. Det man får när man glömt solbrillorna hemma och ändå envisas med att sitta i solen och kolla på folk.

Gräsklippsklåda. Det man får på smalbenen när man klipper gräset i shorts.

Jordgubbsväntan. Sådant man ägnar sig åt under kalla somrar. Om man har ett jordgubbsland förstås.

Daggdrivare. Människor som är uppe och ute tidiga sommarmornar. Typ hundägare och golfspelare.

Du kanske har några fler på lager?