Hoppa till innehåll

Katten Lurvas

2014/02/03

Lurvas1 Lurvas2

Vi kan kalla honom Lurvas.

För några dagar sedan var han en harmonisk katt som charmade alla på området. Den grå pälsen var tjock och lång. I ögonen en självklar kaxighet. Han låg gärna och tronade på murkanten där kaktusarna med röda små blommor breder ut sig. Ibland sågs han flanera i trappan som går mellan vändplanen och vägen ned till centrat.

Han vräkte ut sig på rygg och rullade framför fötterna på folk. Bara för att berätta vem som ägde stället.

Detta var alltså innan lejonklippningen.

Stackars, stackars Lurvas. Nu en skugga av sitt forna jag. En gul förvirring i ögonen, en ledsen framtoning. Även om klipparen tänkte lejon blev resultatet mer åt pudelhållet. ”Eine pudelkatze” som det krumma tyska paret konstaterade med ett gemensamt skratt.

Istället för att äga hukar Lurvas i buskarna och skäms.

Till och med vår tvååring fattar.
”Tog Lujvas vägen?”
”Kanske klippte bott han?”

Det hängde på håret för Lurvas. Bokstavligt.
Vi sätter skrattet i halsen och försöker upprätta hans heder genom komplimanger.

”Han musig och muk. Han söt.”
 ”Mamma, lite lolig han.”

På distans

2014/01/16

Tjoho. Nu är jag på Gran Canaria igen och arbetar på distans. Bland det bästa med att ha eget företag är att ha möjlighet att jobba när och var du vill. Om du faktiskt gör det, vill säga. För mig tog det 15 år av hårt företagarliv innan jag kom på att det är jag som bestämmer. Och att jag kan utföra mitt arbete på platser som samtidigt berikar livet på annat sätt. Vilken lycka. Vilket privilegium.

På Gran Canaria är det hyfsat varmt och soligt under december-mars. Det är ljus, färger och vackra blommor. Det är Atlantens obrutna horisont och stränder med sand så finkornig att den stannar kvar i baddräkten även efter den blivit tvättad.

Vi hyr en lägenhet på Rocas Rojas i samhället San Agustin. Lägenheten har enkel standard men en fin liten trädgård till. I San Agustin ligger också Colegio Sueco – Svenska skolan där nioåringen går under den här tiden. Min man är föräldraledig med tvååringen.

Månaderna på Gran Canaria är vardagsliv och ett familjeäventyr. Samtidigt. Det är skola och jobb, välling, blöjbyten och läxor som ska göras. Men det är också en välbehövlig distans till att snabbt jäkta fram fiskpinnar på middagsbordet. Till att slentrianmässigt hamna i TV-soffan. Till att skotta snö, hänga blöta vantar på tork, leta mössor och skrapa rutor. Till att lyssna på mitt eget klagande över kyla och mörker.

Vi hinner ikapp varandras dagar på ett lugnt sätt. Saker får ta tid. Samtal får ta tid. Och att tillsammans skrota runt på en strand efter dagens slut är ett billigt nöje som hela familjen gillar.

Distansen handlar även om distans till mig själv och mina prioriteringar. Långt borta från det vanliga livet är det lättare att få syn på det liv jag verkligen vill leva. Resan dit är måhända en helt annan resa. Antagligen tar den hela livet och kanske kommer jag aldrig fram. Men ni vet, sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna. The sky is the limit och det är bara framåt som gäller.

sandstrand

 

Varje steg är dock ett steg, oavsett om jag ibland går i cirklar. Och när den här arbetsdagen är slut ska jag bada i havet.

Management by jävlar anamma

2013/11/28

jävlaranamma

Det är höst. Det är mörkt. Jag är trött.

Istället för att helt ge efter för ovan nämnda tillstånd skaffade jag mig en dos jävlar anamma. Bokstavligt. Ibland behöver en göra praktiska symbolhandlingar för att lura hjärnan. I det här fallet var det bara att svänga förbi konstnären Lisbeth Malm och handla.

Nu befinner sig denna gröna inspiratör på mitt skrivbord, reflekterar novemberljuset och påminner mig om min egen drivkraft. Den är mjuk och len på ytan. Den ligger fint i handen, i fickan eller i väskan. Är hård. Samtidigt skör för slag och tapp i golvet.

Således; sin drivkraft måste en vara rädd om och vårda. Jag gjorde en lista.
Helt enkelt lite management by jävlar anamma:

1. Säga nej till sånt som kan spräcka eller skada den.
2. Skapa mer tomrum så att den syns bättre och kan ta för sig.
3. Värdesätta den.
4. Lita på den.
5. Låta andra få känna på den.

Energin som punkterna 1-5 ger är tänkt att bli bra business för den här företagaren. Kanske via några nyslipade konceptuella tankar och några nydanande ord. Kanske via något helt nytt. Vem vet?  

Det är höst. Det är mörkt. Jag är trött.
Men på skrivbordet ligger en grön jävlar anamma.

PS. Den blå gav jag till Charlotte Kalla när hon var och plåtade sig hos oss på Kalabrador Sweden. Förhoppningsvis kan den påminna henne om hennes jävlar anamma så att hon vinner allt hon vill.

Hösthaiku

2013/11/15


November strör florsocker
Färgerna vilar
Mitt mörker har hundra ögon

 

Helikopterhög

2013/10/14

Jag behöver ju inte direkt övertyga mig själv om att aldrig hoppa fallskärm, aldrig testa bungy jump, aldrig åka berg-och-dal-bana eller fritt fall eller virvelvind. Det räcker ju med de få tillfällen när jag motvilligt åker flygplan.

Flygrädslan och åksjukan i kraftfull kombination förvandlar mig till ett illamående vrak. Jag har kräkts vid starter och landningar så att det räcker och blir över. För att inte tala om den gången då jag kaskadkräktes från vikingaskeppet på Köpenhamns tivoli i tjusiga bågar ned över de som stod och väntade på sin åktur.

Därför blev jag chockad över mig själv idag när jag plötsligt ser vad jag svarat fotograf Torbjörn Bergkvist. Han ska upp till vindpark Stamåsen i helikopter och filma till en film som vi gör tillsammans.

Jag hänger på. Med ett utropstecken dessutom. Min gud vilken idioti.
3

Kollegorna på Kalabrador Sweden gör tummen upp. Jag får stark hjärtklappning och nästan svindel av att bara tänka tanken på mig själv i en helikopter.

Men eftersom jag är lydig och håller vad jag lovar åker jag till helikopterparkeringen och väntar. Jag tänker inte helikopter, jag ser den bara. Piloten Mats Ling är på plats och är precis så där lugn och cool och trygg som piloter ska vara. Han konstaterar att det är otroligt fint flygväder, att han gärna går ned en stund om jag känner att jag behöver luft och han berättar att det inte är som att åka flygplan.

Nu vet jag. Det är inte som att åka flygplan. Helikopterturen idag var som att långsamt bli lyft och på starka händer buren över böljande landskap. Där nere ett grönt sammetstyg med vita pärlor. Vatten som speglar, ögon, ådror genom skogarna som aldrig tar slut. En ensam svan. En myr där vattenpussarna skriver i hemlig skrift ett lika hemligt budskap. Stugor, gårdar, skogsvägar. Mjuka berg i horisonten.

Det är mäktigt. Jag är en utomjording i min egen värld. Jag är mil utanför den egna komfortzonen. Inte flygrädd. Inte åksjuk. Bara hög på lycka.

Efter nästan 2 timmars flygning till och från Stamåsen precisionslandar vi snyggt på en helikoptersläpvagn i Birsta. Då kan jag inte låta bli att posera iförd pilotbrillor. Hey. Tower, this is Ghost Rider requesting a flyby. Visst skulle de väl spela in Top Gun 2 snart? Bring it on, baby.

4

2

6

5

Tillväxt

2013/10/07

Det händer att jag ordinerar ord även på jobbet. För att skapa nya tankar och input till ett givet sammanhang. Fria associationer och filosofiska betraktelser kan ofta ge perspektiv till ord som företag och organisationer slänger sig med. Lite som P1:s underbara program ”Tankar för dagen”. En stunds eftertanke i det dagliga flödet av nyheter och information.

Den här texten om ordet ”Tillväxt” är skriven på uppdrag av Almi Företagspartner Mitt till en konferensdag om tillväxt.

Ordet för dagen ligger i din hand. Håll upp det. Vänd och vrid.
Vad tänker du när du tänker tillväxt?
Mänsklig drivkraft? Utveckling?
Utan tillväxt hade vi väl fortfarande bott i grottor och varit nöjda med det.

Tänker du kanske affärer? Business?

Vi pratar om organisk tillväxt.
Om fusioner, uppköp, joint venture, franchising, agenter.
Nya produkter. Nya tjänster. Nya marknader. Export.

Tänker du kanske mer på tillväxtkraften i ett vanligt svenskt ogräs?
Eller hur midjemåttet obönhörligt växer till sig genom åren?
Kanske planerar du redan vinterns tillväxt av snödrivor genom att leta snöslungor på Blocket?

Själv fascineras jag just nu över hur några regniga dagar får tillväxten av svamp att bli explosionsartad. De skjuter upp som, ja, svampar ur jorden.

Det behövs ju en tillväxtmotor. Lite regn. Lite gödsel i maskineriet.

Går det bra för Stockholm går det bra för Sverige. Sägs det.
Ett universitet på orten är en ekonomisk tillväxtmotor. Sägs det.

Gruvbranschen är en tillväxtmotor för Sverige.
Eller var det spelbranschen?
Och vad hände föresten med det svenska musikundret?

Money, money, money.
Always sunny.
In a rich mans world.

Och hushållen är den nya tillväxtmotorn. Alltså går handeln bra.
Kunskap är också bra för tillväxten.
Det finns till och med de som hävdar att kulturen är en tillväxtmotor.

I vilket fall.
Fundera, vad gödslar du med?

Ja, den här tillväxten hörrni.
Den kan ske i kontrollerad skritt, i utmanande galopp eller med ett galet skenande.
Vem sitter i sadeln? Du själv? Styrelsen?
Vem manar på? Du själv? Kunderna?

Framåt. Uppåt.
Visste du att vår ekonomi idag är fem gånger större än 1948?
Att man med hjälp av en mänsklig tillväxtgen har fått en gris att bli fyra gånger större.

Fyra gånger större.
Tänk vilka skinkskivor. Vilka kotletter.
Men skulle grisbonden tjäna fyra gånger mer?
Större grisar behöver väl äta större portioner? Och ha större ytor att röra sig på?
Vill marknaden verkligen ha fläskfiléer tjocka som timmerstockar?
Hur blir marineringen?
Får de plats på grillen?
För den kan väl inte bli fyra gånger godare den där genmanipulerade grisen?

En sak är säker.
Lägg upp en plan för tillväxten.
Ha en målsättning.
Var förberedd.

Plötsligt öppnar sig en möjlighet. Du ser den. Du tar den.
Tillväxtkraft. Tillväxttakt. Kurvor. Prognoser. Faktorer. Strategier.

Det gäller att genom en tillväxtplan strukturera företagets tankar om tillväxt och skapa en samsyn bland företagets medarbetare.
Eller gå på magkänslan. Det sunda förnuftet.

För håll i er nu. Ibland kan vi vara andligt fattiga fast vi är materiellt rika.
Hög hastighet ger fin fartvind men det är lätt att snubbla.
Den senaste forskningstrenden är att ekonomer och filosofer möts i en sorts cross-over forskning för att hitta nya mått på utveckling.
Det handlar inte bara om ekonomisk tillväxt utan även om jämlikhet och lycka.

Den tyska filosofen och författaren Friedrich Nietzsche sa att
”Klokhetens tillväxt går att mäta exakt efter förbittringens avtagande”.

Så oavsett den här dagens påverkan på tillväxten i våra företag är det en sak som är säker.

Bara vi har ett öppet sinnelag.
Bara vi ser möjligheterna. Och skrattar. Gärna högt.
Då går vi garanterat härifrån lite klokare än när vi kom.

Välkommen hit.

Värstingveckan

2013/09/24

Det var en gång en jobbvecka som flera veckor innan den ens hade börjat gick under namnet ”värstingveckan”. Värsta stressen, värsta långa dagarna, värsta allt som en företagare kan tänka sig. Värsta duktiga jag att måla fan på väggen. Och som man målar får man, ja, vaddå? Tvätta penslar? Torka upp färg från golvet?

Helgen innan denna vecka hade alla glömda detaljer och måste-hinna-med-listor rejvparty i mitt huvud. Nattliga dansfester till hög elektronisk musik. Även dagtid. Om ni inte varit med om det så kan jag berätta att nattliga dansfester på dagen är betydligt värre än nattliga dansfester på natten. Inte undra på att jag fick huvudvärk framåt söndagskvällen. Klockan 21 gav jag upp, tog två alvedon, en yllefilt och lyckades faktiskt somna.

Måndagsmorgonen kom nära nog som en befrielse. Samtidigt ett faktum. Nu är den här. Värstingveckan.

Vet ni vad som händer? Inte alls så mycket. Veckan puttrar på. Måndag blir tisdag och saker och ting ordnar sig. Jag känner mig till och med nöjd. Jag kommer till och med ihåg saker som inte ens var på helgens rejvparty. Märkligt. Men skönt. Det är lätt att glömma bort att lita på sin egen förmåga. Speciellt som den egna förmågan har en förmåga att sitta och sura i ett hörn när den borde kliva fram och göra tummen upp.

Imorgon är det onsdag och jag har bestämt mig för att försöka njuta av den här veckan istället. Hålla upp den, vända på den och smacka ned den i marken. Sedan ta upp den och göra om den till bästingveckan. Det här med tankens kraft och det. Att det ska vara så svårt. Och samtidigt så enkelt.

Ljungaverk

2013/05/05

Det är en in i märgen kall majfredag. Man har snor i näsan och får åka till Ljungaverk på jobb och är lite spänd inför det faktiskt. På vägen västerut sitter man och förbereder sig så till den milda grad att man glömmer bort att hämta sin fotograf. Men man hämtar upp honom. Fattas väl bara. Och kör dåraktigt fort för att komma i tid.

I Karlsro Flyers klubblokal väntar huvudpersonerna. De är helt vanliga och vänliga och välkomnande. Såklart också vana att vara huvudpersoner som den omskrivna konstnär, den toppformgivare och de rockartister i band som sjunger på engelska och på svenska som de ändå är. Och alla är från Ljungaverk (och Fränsta). För er som inte vet tar det 18 minuter mellan orterna om man cyklar sitt fortaste med inlines i ryggsäcken och är jättesugen på att åka ramp. Herregud. 18 minuter är ju ingenting. Så hädanefter kommer jag att bara prata om Ljungaverk.

Det är fortfarande kallt men man skriver sig varm. Man blir också lite tagen av den totala prestigelösheten. Och av det faktum att barndomar som de pratar om blir mer och mer sällsynta. Där alla var som de var. Där det fanns så mycket utrymme att vara kreativ i och därmed lägga grunden för sitt liv. Fast det är en efterhandskonstruktion förstås. Ordet kreativ var nog inte det första folk tänkte på när de såg Stiftelsens slitna bostadslängor, de omgivande björkskogarna och fabrikernas silhuetter.

Vi pratar på. Fotografen fotar. Jag tänker parallellt på ingångar till den text som ska bli resultatet av den här dagen. På röda trådar. På lösryckta citat från bandens texter som kanske kan nagla fast läsarna. Sinnet tar mig till en annan värld nu, en plats som jag kallar hem nu. Eller Jag ser himlen speglas i Ljungan, det är dags att koppla av. Kanske. Inte. Man får se. Man får lita på sin förmåga.

Till sist spetsar Ljungaverk till majkylan med ett piskande vårregn. Det är dags att åka. Men man stannar till på kiosken och provianterar lite innan. Och man fotar glesbygd eftersom man älskar den. Och man skrattar härligt äkta och far hem med en röd luva värdig en blondin. Och man älskar Ljungaverk. Och sitt jobb.

Sammanfattning i bild:

Ljungaverk4

Man fotar och fryser. Fryser och håller blixtstativet.

Ljungaverk3

Man ser vemodet i ett ögonblick.

ljungaverk2

Man skrattar högt och på riktigt åt utbudet på kiosken.

Ljungaverk1

Man köper en röd luva med texten ”Blås mig”.
Och älskar Ljungaverk. Och sitt jobb.

Intervallens innersta

2013/04/05

Lika bra att avslöja sig själv än att bli ertappad med svetten lackande i en uppförsbacke på Skönsmon. Jag har börjat med någon sorts springträning. Det vill säga att jag några gånger i veckan joggar med blodsmak i munnen och timmerstocksben till en spotifylista som heter ”1000 best of mix megapol”. Glömda låtar syresätter glömda muskler. Och det går framåt. Mycket tack vara materialsportaren i mig. 

Först var det nyinköpta icebugs som tog mig över isiga vägrenar, skoterspår och längs skidspår (herregud, inte i spåren, någon sorts koll har jag ju). Nu har jag skiftat till nyinköpta vanliga springskor med en käck turkosblå fartrand på sidan. De är fjäderlätta, stötdämpande och kan andas. Bra det för jag är betongtung, ryckig som busschauffören som gick under smeknamnet ”Oljetramparn” och med luftrör som en ostämd säckpipeorkester.

Dock att jag springer. Jag har kopplat ur hjärnans förmåga att komma med bortförklaringar till varför jag inte ska springa. Så jag springer.

Det är plågsamt. Och skönt. Samtidigt. Idag kom det dessutom över mig att köra intervallträning. Herregud. Lena Sjödin, idioten från Matfors (jag heter ju Roman nu också men när jag refererar till Matfors får det bli utan Roman så att inga matforsbor blir förvirrade), lugna kroppen. Ska du göra dina barn moderlösa? Din man till änkling? Nej. nej. Döden döden. Jag ska bara springa som en galning upp för en lång backe, jogga tillbaka och upp igen. Tre gånger. Minst. Detta spektakel dessutom på en fredagskväll när alla andra häller upp godvinet och sjunker ned i skönsoffan och räknar ned till Skavlan.

Och där i intervallens innersta smärta (vi pratar kanske sammanlagt 4 minuter) minns jag andra intervallpass. Hur jag med glädje sprang idioten på fotbollsträningen i Matfors IF. Hur jag satte plastpåsar i skorna och pulsade runt i Thulevallens djupsnö för att uppnå den sanna lyckan som bara 45 min med höga knäuppdragningar kan skänka mänskligheten. Kobacken (ni vet backen som gick igenom kohagen) i elljusspåret på Uvberget upp och ned på felvallade längdskidor. Det var tider det.

Hej och hå. Nu kan jag knappt jogga myrsteg tillbaka. Denna praktik som alltid måste äga verkligheten. I teorin svävar jag nämligen över marken, som en gasell. Det uppdykande minnet av att jag gick under namnet ”Älgen” som stabil vänsterback skjuter jag raskt åt sidan. Och när jag till sist kommer hem säger min vän Runkeeper att det är nytt personligt rekord. Snabbaste kilometertiden. Flest brända kalorier. Hurra. Sann lycka i en liten app. 

Kanske jag ska längta till det där snöhelvetet som enligt SMHI ska komma i helgen? Jag menar, lägger man på 2 decimeter nysnö till intervallens innersta vet man ju inte vad som kan hända. 

       

Taggade

2013/02/12

Bild

En harneskbeklädd armé grupperar sig för attack.
Hjälmarna är smidda på plats. En för varje huvudform, alla med lika spetsiga horn.
Unisont framåtlutade. Beredda till strid.
Naturen anfaller.
Min tröja får en elak reva.
Jag ser hur de kastar sig tillbaka och gapskrattar.
Hundratusentals av dem. På en enda kaktus.
_____________________________________________

Fotat med macroobjektiv för iphone. Min nya hobby.