Skip to content

Vykort från Matfors

2014/04/04

M_fors 3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kära Barndom!

Jag hittade det här vykortet i mina gömmor och känner mig förvirrad. Så mycket asfalt, så lite spår av människor. Ingenting stämmer.

Det var alltid mycket folk i farten vid Folkan (överst till vänster). Var det inte modevisning där inne så var det matiné. Utanför klev folk av bussen och passade på att rätta till anletet innan de gick runt hörnet eller vart de nu var på väg. En gång somnade jag på den där bussen, men chauffören visste att jag skulle av, stannade och väckte mig. Jag tror aldrig att jag tackade för den vänligheten.

Sommartid kunde vi köpa jordgubbar ungefär på den plats där den gula bänken står. På bänken satt vanligtvis de vanliga gubbarna. Där på hörnet kunde även två bilar köra upp mot varandra. Med armbågarna lojt utanför de nedvevade fönsterrutorna snackade förarna lite och var allmänt fräna. När det var dans på Folkan var kön för att komma in så lång att den hade försvunnit ur bild om någon fotat den ur samma vinkel som ovan.

Jag minns också att det var ett ständigt flöde av människor in och ut från Matfors Möbler (överst till höger). Först gick de in på möbelaffären och drömde om någon av fåtöljerna som fanns på övervåningen. Sedan gick de till Jordbrukskassan och kollade saldot. Sedan gick de, aningen bedrövade, kanske till färgaffären och köpte en burk falurött istället. Matfors Möbler var klass. En gång fick jag ett skrivbord därifrån. Stoltheten jag kände har ännu inte lagt sig.

Och bron då (nederst till vänster). Den såg jag aldrig från det där hållet. Den cyklade jag över på väg till Thulevallen på fotbollsträning. Fort gick det och smalt var det. Tur i alla fall att det inte är den nya bron på vykortet. För den minns jag överhuvudtaget inte. Och varje gång jag i modern tid kör över den känns det helt fel. Som att smyga sig på Matfors bakifrån och flåsa Dannes kiosk i nacken. Obehagligt.

Det gula huset (nederst till höger) är postkontor och bank. Fast inte nu. Nu är det? Ingen aning. Innan det byggdes fanns där en härlig blomsteräng i sluttningen ned mot Ljungan och reningsverket. På väg mot vattnet låg en grusväg. Finns den kvar?

Bortom det gula huset skymtar Skoglunds Bok och Papper där jag köpte det här kortet. På Skoglunds sålde de nästan allt. Där kunde tandlösa gubbar spela på stryktipset och samtidigt hämta ut sina beställningar från Systembolaget (och sedan gick de till den gula bänken). På Skoglunds fick jag någon gång per år köpa en bok. Kanske en Kitty eller en Kulla-Gulla. En gång köpte jag Barbro Lindgrens Loranga, Mazarin och Dartanjang. Lyckan över den var i paritet med ovan nämna skrivbordslycka.

Kära Barndom, vad ska jag nu göra? Himlen var faktiskt blå på den tiden. Asfalten var nylagd. Bromsspåren färska. Och det rök aldrig vid bron. Men framför allt var Matfors fullt av människor. Roliga, glada, dumma, snälla, gamla, unga, fräna, fulla, trygga, kraftfulla och fantastiska. Kanske ska jag riva vykortet? Trycka ett eget? Fortsätta skriva patetiska blogginlägg om mina barndomsminnen? Hjälp mig.

Vänliga hälsningar
Lena på Centrumhuset

PS
Nästa ”Sundsvall tycker” kommer att sätta Matfors i fokus. Jag borde vara där.

PS igen
Jag har  fler Matforsvykort i gömmorna.

 

 

Stundens allvar

2014/02/27

hos_frisören

Det här är Selma. Hon är två år och två månader och för första gången i livet besöker hon en frisör. Barnet med spring och hopp i benen blir i frisörstolen en lugn och allvarlig liten tjej.

Hon ser rakt in i spegeln. Rakt in i sin egen blick. Allt ståhej på salongen, andra väntande kunder, hårtorken som blåser och storasyster som får håret tvättat försvinner inför den egna uppenbarelsen. 

Här är jag. Där är du.

Det är som att damfrisörskan klipper fram en person större än den knappa meterhöga människan hon är just nu. Hela livet ryms i den öppna blicken under den korta luggen. Allt hon ska lära sig. Allt hon ska förstå. Alla besvikelser. All lycka och kärlek.

Vi är tagna av stundens allvar både Selma och jag. Jag tänker att allvar är bra. Att stunder av allvar är viktiga stunder. Ett tryck på pausknappen i livet som pågår. Det behövs inte så många minuter för att det innersta ska träda fram.

Om hon blev snygg i håret? Jajamen. Så snygg som bara en liten Selma kan vara.

En dag

2014/02/04

Ser solen lyfta sig ur havet.
Håller en hand på väg till skolan.
Hälsar på damen med vita hunden. Hej, hej.
Skriver ord med mer eller mindre mening.
Kostar på mig ett utropstecken! Och ett till!
Dricker  kaffe med mjölkskum.
Torkar bort mjölkskummet på överläppen med höger hands ovansida. Inte så fräscht kanske.
Sträcker ut benen under ett bord. Jag har långa ben.
Äter jordgubbar till lunch. Inget annat.
Hittar en tillknycklad gräddkola i fickan på kjolen. Njuter av den länge.
Greppar mitt tennisracket. Slår, träffar, fullföljer. Om igen.
Försöker göra kroppen lätt genom att studsa.
Dricker vatten. Häller vatten över ansiktet.
Känner en droppe rinna ned längs halsen.
Hämtar på skolan.
Noterar glädjen i ansiktet och de smutsiga kläderna. Tänker på sambandet däremellan.
Lagar köttbullar, äter köttbullar.
Ser hur himlaljuset långsamt drar sig tillbaka.
Hör storasyster läsa Nalle Puh för lillasyster.
Ser hur de sover i varsin säng. Blonda hår som draperier över kuddarna.
Stryker kärlek över deras kinder.

Tänker på vad det är att leva. Hur det är. Det lätta och det svåra. Det stora och det lilla.
Att vårda och värdera det flyktiga nuet.
Sorgen bär sin egen tyngd tills den lämpar av den i våra knän.
Då finns inget nu. Bara före och efter.
Sätt in ordet inte i meningarna som bildar en dag och få en aning om döden.

Det som inte får hända.
Det händer.

Katten Lurvas

2014/02/03

Lurvas1 Lurvas2

Vi kan kalla honom Lurvas.

För några dagar sedan var han en harmonisk katt som charmade alla på området. Den grå pälsen var tjock och lång. I ögonen en självklar kaxighet. Han låg gärna och tronade på murkanten där kaktusarna med röda små blommor breder ut sig. Ibland sågs han flanera i trappan som går mellan vändplanen och vägen ned till centrat.

Han vräkte ut sig på rygg och rullade framför fötterna på folk. Bara för att berätta vem som ägde stället.

Detta var alltså innan lejonklippningen.

Stackars, stackars Lurvas. Nu en skugga av sitt forna jag. En gul förvirring i ögonen, en ledsen framtoning. Även om klipparen tänkte lejon blev resultatet mer åt pudelhållet. ”Eine pudelkatze” som det krumma tyska paret konstaterade med ett gemensamt skratt.

Istället för att äga hukar Lurvas i buskarna och skäms.

Till och med vår tvååring fattar.
”Tog Lujvas vägen?”
”Kanske klippte bott han?”

Det hängde på håret för Lurvas. Bokstavligt.
Vi sätter skrattet i halsen och försöker upprätta hans heder genom komplimanger.

”Han musig och muk. Han söt.”
 ”Mamma, lite lolig han.”

På distans

2014/01/16

Tjoho. Nu är jag på Gran Canaria igen och arbetar på distans. Bland det bästa med att ha eget företag är att ha möjlighet att jobba när och var du vill. Om du faktiskt gör det, vill säga. För mig tog det 15 år av hårt företagarliv innan jag kom på att det är jag som bestämmer. Och att jag kan utföra mitt arbete på platser som samtidigt berikar livet på annat sätt. Vilken lycka. Vilket privilegium.

På Gran Canaria är det hyfsat varmt och soligt under december-mars. Det är ljus, färger och vackra blommor. Det är Atlantens obrutna horisont och stränder med sand så finkornig att den stannar kvar i baddräkten även efter den blivit tvättad.

Vi hyr en lägenhet på Rocas Rojas i samhället San Agustin. Lägenheten har enkel standard men en fin liten trädgård till. I San Agustin ligger också Colegio Sueco – Svenska skolan där nioåringen går under den här tiden. Min man är föräldraledig med tvååringen.

Månaderna på Gran Canaria är vardagsliv och ett familjeäventyr. Samtidigt. Det är skola och jobb, välling, blöjbyten och läxor som ska göras. Men det är också en välbehövlig distans till att snabbt jäkta fram fiskpinnar på middagsbordet. Till att slentrianmässigt hamna i TV-soffan. Till att skotta snö, hänga blöta vantar på tork, leta mössor och skrapa rutor. Till att lyssna på mitt eget klagande över kyla och mörker.

Vi hinner ikapp varandras dagar på ett lugnt sätt. Saker får ta tid. Samtal får ta tid. Och att tillsammans skrota runt på en strand efter dagens slut är ett billigt nöje som hela familjen gillar.

Distansen handlar även om distans till mig själv och mina prioriteringar. Långt borta från det vanliga livet är det lättare att få syn på det liv jag verkligen vill leva. Resan dit är måhända en helt annan resa. Antagligen tar den hela livet och kanske kommer jag aldrig fram. Men ni vet, sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna. The sky is the limit och det är bara framåt som gäller.

sandstrand

 

Varje steg är dock ett steg, oavsett om jag ibland går i cirklar. Och när den här arbetsdagen är slut ska jag bada i havet.

Management by jävlar anamma

2013/11/28

jävlaranamma

Det är höst. Det är mörkt. Jag är trött.

Istället för att helt ge efter för ovan nämnda tillstånd skaffade jag mig en dos jävlar anamma. Bokstavligt. Ibland behöver en göra praktiska symbolhandlingar för att lura hjärnan. I det här fallet var det bara att svänga förbi konstnären Lisbeth Malm och handla.

Nu befinner sig denna gröna inspiratör på mitt skrivbord, reflekterar novemberljuset och påminner mig om min egen drivkraft. Den är mjuk och len på ytan. Den ligger fint i handen, i fickan eller i väskan. Är hård. Samtidigt skör för slag och tapp i golvet.

Således; sin drivkraft måste en vara rädd om och vårda. Jag gjorde en lista.
Helt enkelt lite management by jävlar anamma:

1. Säga nej till sånt som kan spräcka eller skada den.
2. Skapa mer tomrum så att den syns bättre och kan ta för sig.
3. Värdesätta den.
4. Lita på den.
5. Låta andra få känna på den.

Energin som punkterna 1-5 ger är tänkt att bli bra business för den här företagaren. Kanske via några nyslipade konceptuella tankar och några nydanande ord. Kanske via något helt nytt. Vem vet?  

Det är höst. Det är mörkt. Jag är trött.
Men på skrivbordet ligger en grön jävlar anamma.

PS. Den blå gav jag till Charlotte Kalla när hon var och plåtade sig hos oss på Kalabrador Sweden. Förhoppningsvis kan den påminna henne om hennes jävlar anamma så att hon vinner allt hon vill.

Hösthaiku

2013/11/15


November strör florsocker
Färgerna vilar
Mitt mörker har hundra ögon