Stundens allvar

Det här är Selma. Hon är två år och två månader och för första gången i livet besöker hon en frisör. Barnet med spring och hopp i benen blir i frisörstolen en lugn och allvarlig liten tjej.

Hon ser rakt in i spegeln. Rakt in i sin egen blick. Allt ståhej på salongen, andra väntande kunder, hårtorken som blåser och storasyster som får håret tvättat försvinner inför den egna uppenbarelsen. 

Här är jag. Där är du.

Det är som att damfrisörskan klipper fram en person större än den knappa meterhöga människan hon är just nu. Hela livet ryms i den öppna blicken under den korta luggen. Allt hon ska lära sig. Allt hon ska förstå. Alla besvikelser. All lycka och kärlek.

Vi är tagna av stundens allvar både Selma och jag. Jag tänker att allvar är bra. Att stunder av allvar är viktiga stunder. Ett tryck på pausknappen i livet som pågår. Det behövs inte så många minuter för att det innersta ska träda fram.

Om hon blev snygg i håret? Jajamen. Så snygg som bara en liten Selma kan vara.