Katten Lurvas

Vi kan kalla honom Lurvas.

För några dagar sedan var han en harmonisk katt som charmade alla på området. Den grå pälsen var tjock och lång. I ögonen en självklar kaxighet. Han låg gärna och tronade på murkanten där kaktusarna med röda små blommor breder ut sig. Ibland sågs han flanera i trappan som går mellan vändplanen och vägen ned till centrat.

Han vräkte ut sig på rygg och rullade framför fötterna på folk. Bara för att berätta vem som ägde stället.

Detta var alltså innan lejonklippningen.

Stackars, stackars Lurvas. Nu en skugga av sitt forna jag. En gul förvirring i ögonen, en ledsen framtoning. Även om klipparen tänkte lejon blev resultatet mer åt pudelhållet. ”Eine pudelkatze” som det krumma tyska paret konstaterade med ett gemensamt skratt.

Istället för att äga hukar Lurvas i buskarna och skäms.

Till och med vår tvååring fattar.
”Tog Lujvas vägen?”
”Kanske klippte bott han?”

Det hängde på håret för Lurvas. Bokstavligt.
Vi sätter skrattet i halsen och försöker upprätta hans heder genom komplimanger.

”Han musig och muk. Han söt.”
 ”Mamma, lite lolig han.”