Skip to content

Ljungaverk

2013/05/05

Det är en in i märgen kall majfredag. Man har snor i näsan och får åka till Ljungaverk på jobb och är lite spänd inför det faktiskt. På vägen västerut sitter man och förbereder sig så till den milda grad att man glömmer bort att hämta sin fotograf. Men man hämtar upp honom. Fattas väl bara. Och kör dåraktigt fort för att komma i tid.

I Karlsro Flyers klubblokal väntar huvudpersonerna. De är helt vanliga och vänliga och välkomnande. Såklart också vana att vara huvudpersoner som den omskrivna konstnär, den toppformgivare och de rockartister i band som sjunger på engelska och på svenska som de ändå är. Och alla är från Ljungaverk (och Fränsta). För er som inte vet tar det 18 minuter mellan orterna om man cyklar sitt fortaste med inlines i ryggsäcken och är jättesugen på att åka ramp. Herregud. 18 minuter är ju ingenting. Så hädanefter kommer jag att bara prata om Ljungaverk.

Det är fortfarande kallt men man skriver sig varm. Man blir också lite tagen av den totala prestigelösheten. Och av det faktum att barndomar som de pratar om blir mer och mer sällsynta. Där alla var som de var. Där det fanns så mycket utrymme att vara kreativ i och därmed lägga grunden för sitt liv. Fast det är en efterhandskonstruktion förstås. Ordet kreativ var nog inte det första folk tänkte på när de såg Stiftelsens slitna bostadslängor, de omgivande björkskogarna och fabrikernas silhuetter.

Vi pratar på. Fotografen fotar. Jag tänker parallellt på ingångar till den text som ska bli resultatet av den här dagen. På röda trådar. På lösryckta citat från bandens texter som kanske kan nagla fast läsarna. Sinnet tar mig till en annan värld nu, en plats som jag kallar hem nu. Eller Jag ser himlen speglas i Ljungan, det är dags att koppla av. Kanske. Inte. Man får se. Man får lita på sin förmåga.

Till sist spetsar Ljungaverk till majkylan med ett piskande vårregn. Det är dags att åka. Men man stannar till på kiosken och provianterar lite innan. Och man fotar glesbygd eftersom man älskar den. Och man skrattar härligt äkta och far hem med en röd luva värdig en blondin. Och man älskar Ljungaverk. Och sitt jobb.

Sammanfattning i bild:

Ljungaverk4

Man fotar och fryser. Fryser och håller blixtstativet.

Ljungaverk3

Man ser vemodet i ett ögonblick.

ljungaverk2

Man skrattar högt och på riktigt åt utbudet på kiosken.

Ljungaverk1

Man köper en röd luva med texten ”Blås mig”.
Och älskar Ljungaverk. Och sitt jobb.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: