Skip to content

Intervallens innersta

2013/04/05

Lika bra att avslöja sig själv än att bli ertappad med svetten lackande i en uppförsbacke på Skönsmon. Jag har börjat med någon sorts springträning. Det vill säga att jag några gånger i veckan joggar med blodsmak i munnen och timmerstocksben till en spotifylista som heter ”1000 best of mix megapol”. Glömda låtar syresätter glömda muskler. Och det går framåt. Mycket tack vara materialsportaren i mig. 

Först var det nyinköpta icebugs som tog mig över isiga vägrenar, skoterspår och längs skidspår (herregud, inte i spåren, någon sorts koll har jag ju). Nu har jag skiftat till nyinköpta vanliga springskor med en käck turkosblå fartrand på sidan. De är fjäderlätta, stötdämpande och kan andas. Bra det för jag är betongtung, ryckig som busschauffören som gick under smeknamnet ”Oljetramparn” och med luftrör som en ostämd säckpipeorkester.

Dock att jag springer. Jag har kopplat ur hjärnans förmåga att komma med bortförklaringar till varför jag inte ska springa. Så jag springer.

Det är plågsamt. Och skönt. Samtidigt. Idag kom det dessutom över mig att köra intervallträning. Herregud. Lena Sjödin, idioten från Matfors (jag heter ju Roman nu också men när jag refererar till Matfors får det bli utan Roman så att inga matforsbor blir förvirrade), lugna kroppen. Ska du göra dina barn moderlösa? Din man till änkling? Nej. nej. Döden döden. Jag ska bara springa som en galning upp för en lång backe, jogga tillbaka och upp igen. Tre gånger. Minst. Detta spektakel dessutom på en fredagskväll när alla andra häller upp godvinet och sjunker ned i skönsoffan och räknar ned till Skavlan.

Och där i intervallens innersta smärta (vi pratar kanske sammanlagt 4 minuter) minns jag andra intervallpass. Hur jag med glädje sprang idioten på fotbollsträningen i Matfors IF. Hur jag satte plastpåsar i skorna och pulsade runt i Thulevallens djupsnö för att uppnå den sanna lyckan som bara 45 min med höga knäuppdragningar kan skänka mänskligheten. Kobacken (ni vet backen som gick igenom kohagen) i elljusspåret på Uvberget upp och ned på felvallade längdskidor. Det var tider det.

Hej och hå. Nu kan jag knappt jogga myrsteg tillbaka. Denna praktik som alltid måste äga verkligheten. I teorin svävar jag nämligen över marken, som en gasell. Det uppdykande minnet av att jag gick under namnet ”Älgen” som stabil vänsterback skjuter jag raskt åt sidan. Och när jag till sist kommer hem säger min vän Runkeeper att det är nytt personligt rekord. Snabbaste kilometertiden. Flest brända kalorier. Hurra. Sann lycka i en liten app. 

Kanske jag ska längta till det där snöhelvetet som enligt SMHI ska komma i helgen? Jag menar, lägger man på 2 decimeter nysnö till intervallens innersta vet man ju inte vad som kan hända. 

       

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 2013/04/06 23:02

    Tänka sig, en gasell från Matfors i skidspåret. Det borde locka vilken rubriksättare som helst till stordåd. ”Gasellchock i Sundsvall”?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: