Motvind

På mitt favoritcafé i San Agustin. Jag har promenerat i sandblästrande motvind med en ettåring i barnvagn. Mitt hår står rakt upp. Hennes vita hår står rakt upp, inbäddat i en sandinpackning som kommer att ta timmar att skölja ut. Vi har sand runt ögonen. I alla ettåringens små hulliga veck finns det drivor av sand. Ur hennes snoriga potatisnäsa rinner två sandiga streck. Ni har bilden.

Jag beställer en café con leche och tar upp en våtservett för att tvätta av det värsta på barnet. Då ser jag hur hon fyrar av världens leende mot paret i soffan. Ett äkta barnleende som får små kanariska tanter att stanna på gatan och kindnypas. Som till och med får bistra biluthyrare med hårt knuten slips att släppa ned axlarna. Ett sådant leende.

Sedan vinkar min sandiga ettåring sin specialvinkning med de knubbiga småhänderna. Paret i soffan smälter. De rinner tillsammans ned över golvet. Mannen jollrar. Kvinnan håller ihop sina händer.
När kaffet kommer äger ungen dem fullständigt.

Då ser jag kvinnans ögon. I de stora, bruna kommer tårarna. Tippar över kanten. Vattenpärlor i hennes ögonfransar. Jag ser i dem barnen hon aldrig fick. Som skulle påminna om henne men ändå vara helt egna små fantastiska personer att älska och lära känna. Jag ser hur hon så gärna hade velat.
Vara mamma.

Hennes motvind från avgrunden. Som en käftsmäll i mitt sandiga ansikte. Kaffet kallnade.