Skip to content

Montazamiska

2011/11/07

Det är svårt att hålla språket levande och på topp när man skriver mycket. Vissa dagar tar orden slut.
Vad göra? Sluta skriva? Kommer inte på fråga. Det är då man får tricksa lite för att komma vidare.

Mitt roligaste knep just nu är att skriva som Maria Montazami pratar. Att slänga in en mening på Montazamiska kan vitalisera den tråkigaste av texter. Hennes språkvändningar, oväntade ordkombinationer och prepositionsfelaktigheter gör mig glad. Jag brukar dock utgå från min egen relativt tofsfria vardag. Tofsar är ju liksom så tofsiga.

Att stå här i potatislandet och låta stövlarna sjunka på ett jordnära sätt. När jag blickar ut på fårorna känns det så böljande i mig.

Vardagsmatlagning är ett kladdigt snabblim som fäster ihop måndag med tisdag med onsdag med torsdag med fredag. Livet är som ett flugpapper av spagetti, pannkaka, potatisbullar och falukorv som hela familjen fastnar i.

Så spirituellt det är tvätta. Att se olika klädesplagg slingra sig runt varandra i tvättmaskinen blir så kärleksfullt. Men där är ju mina trosor och dina kalsonger, tänk vilken ren och fräsch harmoni.

Montazamiska meningar fungerar som katalysator i min skrivprocess. Jag använder dem aldrig skarpt, men att tvinga mig själv att skriva som någon annan är en väg tillbaka till det egna språket.

Hur gör du för att inte tappa ditt språkliga sting? Berätta gärna!

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. 2011/11/10 21:54

    Jag stjäl av andra. Hämningslöst! Men det får ju inte synas så jag försätter mig själv i olika känslolägen. Leker helt enkelt. Låtsas att jag har vunnit en miljon, nyss blivit dumpad eller gått vilse i öknen. Funkar ibland.

  2. Anders L Nilsson permalink
    2011/11/11 1:04

    Bra
    Jag kopierar, infantiliserar och nobelifierar i lämplig mix
    Lägger in alla ord i wf och släpper sen ut dem till kamp
    Tex Att vara eller inte vara en tomhänt skjorta på livets kläde streck
    Det är Obamas valfråga

  3. 2011/11/11 10:50

    Jag brukar hävda att Montazami är ett språkligt geni, varvid mina bekanta blänger snett överseende på mig. Minns också Peter Wahlbecks spontansånger som också kändes så där härligt befriande. Hur skulle det funka om du skrev i samma stil i ett tredjepersonperspektiv? Pröva, vetja.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: