Skip to content

Köksbordet

2011/10/30

Illustration: Alexander Christiernin

Fläkten i ugnen låter som en hårtork på högvarv. Mårten borde fixa den. Borde göra det nu. Borde resa sig upp och hämta mejseln och skruva upp skruvarna och lyfta bort gallret och torka fett. Torka fett. Vilken tanke.

Den där ledsna hundblicken som hon hela tiden flackar med. Hon ser på honom över köksbordet. Det bedjande som blir en kladdig hinna kring allt hon gör. Han behöver få bort den för att andas. Torka hinna. Torka fett. Är det vad han gör i det här livet med henne?

Hon har lagt på duken som hans farmor vävt, och Mårten vet varför. Han borde nu uttala de där orden som legat och jäst i flera veckor, men han suckar istället. Stirrar på sin suddiga spegelbild i fönstret. Skäms. Överväger att slita duken från bordet och klippa hål, riva sönder, förstöra. Inte så att han skulle göra det, men det lättar lite på trycket att bara överväga. Det säger väl allt, att han har svårt att göra handling av sina tankar.

Mårten vill bara att allt ska vara enkelt. Som varp och inslag i farmors vävstol, hennes fasta dunkande, jämna kanter, ränder som växer fram. Två i perfektion sammanflätade vinkelräta trådsystem.

Att backa ur. Hur göra det utan att handlöst falla baklänges? Han önskar plötsligt vara ett ofullbordat tyg, som ännu sitter kvar i vävstolen. Vara väven där det fattas färger och breda fält. Som måste tänkas på. Som behöver ytterligare dagars hårt dunkande för att överhuvudtaget träda fram och bli till.

____________________

I somras var jag på skrivkurs i fina Kölsillre med Bengt-Erik Engholm och Staffan Cederborg som kursledare. Matnyttig kurs, professionellt upplagd. Kursgården där vi höll till är en höjdare när det gäller inspirerande miljöer. Överallt finns små berättelser som bara väntar på att växa på sig och få fäste. Det räcker med att se en flik av en hemvävd duk för att gå igång. Som texten ovan. Ett försök att skriva om stora känslor i litet format. Mininovell, om man så vill.

Den passande illustrationen har Alexander Christiernin gjort. Han går medieprogrammet på NTI-gymnasiet och har praktiserat några veckor hos oss på Plan2.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. Kirsi Allberg permalink
    2011/10/31 20:09

    Finfint skrivet. Tränger sig på sådär obehagligt. Som man vill. Och inte. När man kastas in i någon annans verklighet. Och sin egen.

    • 2011/10/31 21:33

      Tack! Du beskriver känslan som jag ville förmedla. Mininoveller (eller kortnoveller) är ett bra sätt att skrivträna på när tiden är knapp.

  2. annelie permalink
    2011/12/02 21:13

    Hej du ! vad fint det blev och vilken talang du har vov, kram på dig Alex // Annelie och Urban

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: