Glädjetårar

I år var jag inte först. I år hade jag fullt upp med att torka glädjetårarna.

Det har hänt. Årets Nobelpris i litteratur till Tomas Tranströmer.

En lyckokänsla direkt jämförbar med stora idrottsliga ögonblick när en svensk kliver upp på pallen. Man sitter där och känner stolthet, glädje och lycka för att det är något man längtat efter så länge. Och trott varit omöjligt. Patetiskt? Kanske. Äkta? Absolut.

En sådan värdig hemmaseger. Dessutom i en match där jag som läsare av hans poesi känner att jag deltar på ett litet hörn. Det är också mina tankar, mina drömmar och mitt behov av att sätta ord på glädje och tröst som får pris. Just eftersom det är i vardagens slit och släp som Tranströmer har sin givna plats. Hos var och en av oss kan hans ord nyansera och förklara. Både det pyttelilla och det världsomspännande stora.

Hans dikter är givna följeslagare som öppnar upp för ny luft, nytt syre i det där livet som man försöker ta sig igenom.

Vi ser uppåt: stjärnhimlen genom avloppsgallret.