Tupplur

Helgen har begåvat mig med flera tupplurer. Bland annat har jag premiärtupplurat på uteverandan. När solen ligger på stiger värmen. På kökssoffan kvillrar strålarna perfekt fram över den som ligger där. Det är oftast jag. I lördags låg jag just där och lurade över ordet tupplur. Detta innan själva tuppluren inträdde, om ni förstår vad jag menar.

Nästan inne i den efterlängtade tuppluren tänkte jag att en tupplur måste vara den välförtjänta lilla slummer man kan få sen man vridit nacken av den galande tuppen. Sedan tänkte jag att det är ju så att tuppen vill ha upp en i ottan. Lurar man tuppen då får man en…ta da…tupplur.

Äsch. Vetgirigheten vägrar ge sig. Väcker frågor. Istället för att tupplura får jag efterforska. Finner att ordet har fina anor bakåt. Då ordet tupp (eller topp) betydde kort och ordet lur (av lura) betydde vila, slumra till, småsova. Det är samma ord som lura i meningen bedra och ligga på lur. Gemensamt är att man kniper ihop ögonen. Mer bildligt än bokstavligt i det senare fallet.

Den ståtliga tuppen verkar inte alls ha något med saken att göra. Fast tuppen håller ju reda på arbetsdagens början och är den som får minst sömn av alla på gården. Han behöver nog en tupplur ibland. Dock att hönorna också vaknar då tuppen sätter igång. Darför är det logiskt att tupplur på norska heter høneblund. De tar väl tillfället i akt så fort det går. Men varför heter det catnap på engelska? Katter sover väl hur mycket som helst?