Dis

Idag hänger ett dis över Puerto de Mogan. Ett ömsint dis som mildrar färgskalan. Vi promenerar sakta ned mot hamnen för att mata fiskarna med brödkanter. Några svarta med mörkblått blänk kommer fram och smakar. Snart även de små regnbågsfärgade. Ute på öppet hav blänker blåsten till i vågorna. Skum och vita gäss.

Vi sätter oss en stund och tar en cafe con leche på baren som är ett hål i väggen vid en brant väg. Bordet lutar, bordsduken fladdrar och servetterna i servettstället är omöjliga att torka sig med. Men kaffet är det godaste. Blundar. Njuter.

Så kommer fyra feta och svettiga donnor flanerande, de får syn på vårt ställe och brottar sig ned runt ett bord. Bökigt och trångt blir det. Pust och stön. Det ångar runt deras kroppar. Det väller av valkar. Hänger och vibrerar. Fett trycks sakta ut genom hålen i de alltför veka plaststolarna. Jag håller andan och ser allt hända. Hur de brakar i backen en efter en. Drar med sig porslin, skedar, hibiskusblomman i plastvasen. De bryter nackarna alla fyra. Tumultet som uppstår. Och tystnaden efteråt, när till och med flugorna stillnar i sitt surrande.

Men inget händer. Vi promenerar hemåt. Jag tänker att om det inte vore för diset skulle det i alla fall ha blivit solförmörkelse.