Skip to content

Dis

2011/01/17

Idag hänger ett dis över Puerto de Mogan. Ett ömsint dis som mildrar färgskalan. Vi promenerar sakta ned mot hamnen för att mata fiskarna med brödkanter. Några svarta med mörkblått blänk kommer fram och smakar. Snart även de små regnbågsfärgade. Ute på öppet hav blänker blåsten till i vågorna. Skum och vita gäss.

Vi sätter oss en stund och tar en cafe con leche på baren som är ett hål i väggen vid en brant väg. Bordet lutar, bordsduken fladdrar och servetterna i servettstället är omöjliga att torka sig med. Men kaffet är det godaste. Blundar. Njuter.

Så kommer fyra feta och svettiga donnor flanerande, de får syn på vårt ställe och brottar sig ned runt ett bord. Bökigt och trångt blir det. Pust och stön. Det ångar runt deras kroppar. Det väller av valkar. Hänger och vibrerar. Fett trycks sakta ut genom hålen i de alltför veka plaststolarna. Jag håller andan och ser allt hända. Hur de brakar i backen en efter en. Drar med sig porslin, skedar, hibiskusblomman i plastvasen. De bryter nackarna alla fyra. Tumultet som uppstår. Och tystnaden efteråt, när till och med flugorna stillnar i sitt surrande.

Men inget händer. Vi promenerar hemåt. Jag tänker att om det inte vore för diset skulle det i alla fall ha blivit solförmörkelse.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. Annika permalink
    2011/01/17 17:03

    Drama i diset! Underbart!

  2. 2011/01/18 18:38

    Närvaro är en gåva.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: