Skip to content

Därför

2010/12/20

Historierna verkar aldrig ta slut. Uppmaningen att prataomdet har öppnat en dammlucka av berättelser och tankar kring övergrepp, trakasserier, skam och skuld i en sexuell gråzon som tidigare saknat både ord och forum. Det är öppet och utlämnande. Utmanande. Alla har sin vinkel, sina funderingar. Så måste det vara. Hur skulle det annars vara? Det finns ju inget facit.

Mitt i flödet finns också frågor om varför.
Varför måste alla plötsligt prata om det här?
Johan Lundborg undrar t ex varför detta upphöjs till ämnen att dryfta på kultur- och debattsidor.

Kanske därför att:

De som bidrar med sina tankar vidgar medvetandet på alla de som följer diskussionen. Jag har läst infallsvinklar som jag aldrig kunnat tänka ut själv. Jag har läst det jag känner igen mig i. Jag har stundtals mått dåligt. Men det jag förfasas mest över är hur illa det faktiskt är ställt med ärligheten mot oss själva. En insikt som sträcker sig längre än ämnet i sig.

Det faktum att man inte pratar om det hamnar i vägen för det som är viktigt. Både i privata och professionella relationer. När skammen och känslan av att det är mig det är fel på blir ett filter för mitt sätt att agera. Att man hämmar sig själv, vågar mindre och krymper sina egna villkor.

Friktioner mellan människor kommer alltid att förekomma (som Johan Lundborg också konstaterar). Det ingår liksom i mänsklighetens natur. Men det som är gråzon för mig är inte det för dig. Att lyfta gråzonen till strålkastarljuset, göra den synlig och möjlig att vrida och vända på är verkligen bara av godo. Först då finns utveckling och fördjupning inom räckhåll, oavsett vilket ämne det gäller.

Just nu gäller det sexualitet och övergrepp. Och många vill berätta.

Att fråga varför är ointressant. Fråga istället hur vi kan öppna upp samtalsklimatet i fler gråzoner. Hur vi genom små steg i det privata tillsammans kan nå längre i offentligheten. En folkrörelse av det här slaget gör det möjligt för varje individ att snabbare än någonsin ompröva sin livsföring.

Annonser
One Comment leave one →
  1. 2010/12/20 21:52

    Ja, men absolut. Blir helt matt på att någon ifrågasätter att vi ska #prataomdet. Jag tror att just den här gråzonen är så grå att den smälter in i oss själva. Att vi inte ens vet att den finns. Men det finns hundra nyanser av grått och lika många nyanser av att kliva över gränsen. Gärna skämtsamt. Eller i förbifarten. Sådär så att man själv knappt fattar vad som händer. Förrän efteråt.

    Jag minns till exempel att jag själv någonstans vid ålder 25 slutade ha kjol på jobbet. Jag hade hört tillräckligt många intima kommentarer om sexiga spiror och fått en och annan hand på mitt knä alltför många gånger sådär bara i förbifarten. Eller som den där handen som landade på mitt bröst. Bara sådär. I förbifarten.

    Sen finns naturligtvis det som inte är lika mycket gråzon. Mycket mera svart på vitt. Och ändå läste jag en artikel i DN, vill jag minnas, för ett par år sedan om unga tjejer som när de kontaktade BRIS eller motsvarande organisation helt enkelt var osäkra på om de kunde kalla det som de blivit utsatta för – för våldtäkt. Var det inte så det skulle vara? Det är väl mig det är fel på som inte gillar det…. Det är verkligen dags att #prataomdet. Överallt och alltid!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: