Skip to content

Urladdning

2010/11/17

Det enda jag vet om minutscheman är att de förr eller senare inte håller. Ändå har de senaste veckorna varit indelade i just minuter. Möjligtvis grupperingar av sådana. Halvtimme här, kvart där, två timmar hit (rena lyxen), 17 minuter dit (exakt så lång tid som det tar att gå till jobbet).

Idag sprack det.

Orsak: urladdning av batteri. Bilens glappkontaktade cd-spelare har under dagen dragit ur batteriet så att det är stendött när jag vrider om nyckeln. Men åh. Inte just idag. Inte just den här minuten när jag redan är några minuter sen till en föreläsning (som jag ska hålla). Får handla raskt och ringa min medföreläsare som får åka en extra sväng och hämta upp mig. Tack snälla Thomas Engholm. Kvällen blev bra ändå och åhörarna verkade nöjda.

Effekt: fördröjd urladdning av humör. Först ett fräsande, raspande ljud (förurladdning). Uppfattas bara om man är i omedelbar närhet. Sedan kommer en skarp knall följt av långdraget mullrande. Sedan en hejdundrande blixt som både ses och hörs på kilometers avstånd (huvudurladdning).

Bildliga sparkar på bilen. Följt av heligt förbannande av den egna dåliga planeringen. Hur kan jag år från år vara en sådan urbota tidsoptimist? Varför blir det alltid så stressigt. Varför har jag inte monterat bort den där cd-spelaren? Måste det vara vinter? Vem är jag och vad  håller jag på med?

Jag vet att bilen fixas meddelst startkablar. Jag vet också att den enda som kan fixa mig är? Just det. Jag.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: