Hundlycka

Minnet glömmer men inte kroppen. När jag fick låna finaste Nicki kom allt tillbaka. Alla strövtåg från tiden när jag hade en egen hund. Lugnet i att ha någon som rör sig kring dig utan att begränsa. Glädjen i att kasta en pinne.

Promenaden blir ny och meningsfull. Människorna jag möter får en annan blick.
Stenar, träd, buskar. Allt bjuder in mig att närvara.
Plötsligt kommer en halvårshanne med skutt i benen. En korsning mellan golden och border collie. Fyndad på Blocket fick jag veta senare. Men Nicki är stencool, bara stannar och låter sig bli hoppad runt och nosad på. Sedan kollar hon på mig. Räcker det nu? Vi går nu va?

Känslan av att gå med hund i skog är lagrad i generna och aktiveras direkt.

Hundlyckan intar mig. Det är aldrig frågan om, bara när. När det är dags, menar jag.
Dags för ett tillskott av hund i familjen.