Skip to content

Väntetid

2010/09/25

En vanlig lördag klockan 9.50. Sen frukost, lat känsla och full fart på sexåringen. På väg till tandborstningen halkar hon och ramlar på höger axel. Nyckelbenet ser väldigt brutet ut. Och det gör väldigt ont. Eftersom detta är andra gången för henne vet jag att det är inget att göra, varken gips eller mitella funkar. Men ändå. Vi ville ändå kolla att det verkligen var nyckelbenet och inget mer. För säkerhets skull.

10.00 Ringer sjukvårdsrådgivningen, får rådet att åka till primärvårdsjouren för att få det konstaterat.
Är det inte bättre att åka till röntgen direkt, undrar jag. Nej, en läkare måste remittera dit.

10.20 Anländer till primärvårdsjouren. Får veta att det är lång kö och att läkaren ”är lite ovan”.
Väntrummet nästa. Som tur är finns en TV och några Bamsetidningar.

12.00 Vi blir uppropade och får sätta oss i ett patientrum med en stol. Barnet i knät alltså.
Ingen TV, inga tidningar.

13.30 Läkaren kommer. Stressad. Säger att hon skickar en remiss till röntgen på sjukhuset.
Men det kommer att ta lite tid. Okej. Jag bestämmer att vi åker hem och äter lunch innan vi åker till röntgen.
Bra tänkt, ska det visa sig. Laddar på med lördagsgodis. Bra tänkt det också.

14.35 Går till röntgen, remissen har kommit fram, vi sätter oss i väntrummet.

14.45 In på röntgen. Hoppet tänds, jamen här verkar det ju gå undan. De tar 5 foton i olika vinklar.
Heder åt sköterskorna som röntgade nyckelbenet trots att läkaren på primärvårdsjouren skrivit axel.
Egentligen får de inte fatta sådana beslut, men det var ju så uppenbart.
Vi får sätta oss i väntrummet igen för att få med oss utlåtandet tillbaka till akuten.
Det finns många bra böcker att läsa. Tur det.

15.50 Utlåtandet kommer i ett kuvert. Vi tar med det till akuten och ställer oss i kö i receptionen.

15.55 Anmäler oss i receptionen, lämnar kuvertet och patientbrickan. Blir ombedd att vänta.
TV:n trasig, men några böcker och leksaker.

16.20 Vi blir uppropade och får komma in och sätta oss i ett patientrum med en stol. Barnet i knät. Igen.
Ingen TV, inga tidningar.

17.25 Sexåringens tålamod är totalt slut. Hon ser en sköterska och frågar vart läkaren är.
Sköterskan svarar: Är man sjuk så får man vänta. Jag blir helt stum. Mållös faktiskt.
Men vad kan vi göra förutom att vänta?

17.45 Läkaren kommer och säger att nyckelbenet är brutet och att de inte kan göra något.
Nähä? Men det visste jag ju redan kl 10.

18.10 Hemma igen. Helt slut av all väntetid och med sköterskans mantra ringande i öronen. Är man sjuk så får man vänta. Borde det inte vara tvärtom? Är man sjuk ska man inte behöva vänta. Åtminstone inte åtta timmar för att få det uppenbara konstaterat. Åtminstone inte om man är sex år och har väldigt ont.

Hur svårt kan det vara att få de olika leden att jacka i varandra? Varför kan inte sjukvårdsrådgivningen (efter koll om barnet kan lyfta armen) få skicka mig direkt till röntgen? Varför kan vi inte åka hem sedan och få ett samtal från läkaren med konstaterandet? Tusen logistiska förbättringsförslag snurrar i huvudet.

Men en sak är säker. Väntetiden gör det onda ondare. Och dyrare. För alla inblandade.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. Megan permalink
    2010/09/25 21:50

    Det är helt sanslöst SKA en 6 åring få vänta på detta vis Jag tycker att du ska gå vidare med detta
    Det enda vi kan göra som är friska ÄR att påpeka felaktigheter Det måste finnas männsikor även inom landstinget som inser detta otroligt korkade förfarande

    STÅ på dig LENA DU HAR RÄTT ATT KLAGA

  2. Lennart Bergström permalink
    2010/09/26 12:10

    Ja, man blir bara mållös. Det gäller att få till ett processflöde för en väl fungerande akutvård, men det är något som landstinget, trots otaliga försök, inte förmår att göra något åt. Vad/vilka är bromsklossarna? Borde inte Sigbjörn komma in, (lite maskerad), helst en kväll, med ett simulerat nyckelbensbrott och se med egna ögon hur det fungerar inom hans ansvarsområde?

  3. Christina Hedensjö permalink
    2010/09/26 18:10

    Tusan så hopplöst! Hur många gånger har inte detta upprepats för mass med människor. Nu får det vara nog – mobilisering behövs!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: