Skip to content

Vattenpuss

2010/06/01

Vägens öga. Barnmagnet. Minnet av ett regn. Att ordinera vattenpuss kan lätt tippa över och falla floskelplatt till marken. Det är så lätt att gå loss i det där spegelblanka träsket av solkatter som blixtrar. Jag anstränger mig. Gräver mig djupt in i det vattniga. Dyker, och finner. Inte vatten. Utan lut.

När jag var liten i Matfors. På 1970-talet. Då var jag dagbarn på Slutvägen. Den vägen var en av många grusvägar som behövde lutas flera gånger om året. Det kom en speciell sorts lastbil och sprutade ut flytande lut. Syftet: att  lägga band på grus och sand så att det inte skulle damma. Bilen hördes lång väg och vi barn fick stränga förmaningar att hålla oss i diket och för Guds skull låta bli luten. För den är giftig! Så giftig att man inte vet vad som kan hända! Lut på Slutvägen är inte att leka med.

När lastbilen passerat fylldes såklart de många hålen i vägen med skarpluktande, svartfärgad lut toppad med lite oljeskimmer. Där snackar vi vattenpussar med dragningskraft lika stor som den att slicka en järnstolpe när det är minusgrader. Alla var i luten. Hoppade, stänkte, snuddade, rörde. Jag minns att jag till och med smakade. Och vad hände? Ingenting. Förutom en rejäl uppläxning av dagmamman förstås.

När jag googlade lutbil fick jag frågan: ville du egentligen söka efter luftbil? Nej, dumma google. Jag menar faktiskt lutbil. Verkar vara en utrotad företeelse. Kanske tur det. Men än idag tycker jag att vattenpussar är ganska bleka i jämförelse med lutpussar. Om inte vattenpussarna har en droppe bensin i sig. För då är det regnbågsvacker magi.

Men kan man jämställa en vattenpuss med en blötpuss fick jag en sådan alldeles nyss. Av en alldeles ljuvligt nyduschad femåring. Och den vattenpussen, mina vänner, var så fylld av kärlek att hjärtat svämmade över.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. Monika permalink
    2010/06/01 20:27

    Det var en ordinering som heter duga, där gick du visst loss! härligt! hälsar den andra Monika

  2. Monica Marklund permalink
    2010/06/02 7:35

    Vad ska jag säga? Tack å tack för tid, tanke, lut och flöde från barndomens Matfors. Tänk att min vattenpuss kunde spegla en ocean från ditt minne.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: