Häggsniffare

Ljuvliga försommarkvällen. Vi följer solens gång med vitt vin i glaset. Småputtrande prat om allt och inget. Barnen på studsmattan. Mitt i en eskalerande diskussion om hur man renoverar på bästa sätt reser sig familjens kvinna och beger sig ut i trädgården. Målmedvetna steg. Vi följer henne med vitvinsblicken. Lagom simmigt. Jahaja. Där gick hon.

Familjens man pratar på. Om lister, väggfärg och det geniala i programmet Arga Snickaren. Kvinnan kommer tillbaka. I triumf. Hon ställer sig framför sin man och tar fram en halvt utslagen häggblomma. Drar den framför hans näsa. Och han får något heligt i blicken. Som en tjuren Ferdinand tar han häggkvisten varligt i sin stora hand. Doftar. Njuter. Utbrister i ett mjukt leende och ett stön. Blir okontaktbar.

”Han blir lugn av hägg”. Säger kvinnan som känner sin man ganska väl vid det här laget. Han är en typisk häggsniffare. Och nu är det säsong.

Häggsniffare. Begäret övergår förståndet. Inte så konstigt det när doftminnet tar en med till eskapader i den övre tonåren. Direktförflyttning. Förväntningar. Förhoppningar. Om oskulderna och varm hud. Om nattliga tjuvbad efter studentfesten på Folkets Park. Smaken av sött olovligen införskaffat bubblande vin. Skavsår både här och där. Vingliga cykelturer. Första mjukglassen utanför Forum. Känslan av att äga världen. Vara mitt i det rusande livet. Bakom solglasögonen.

Och nu. 25 år senare. Vetskapen om att världen är för stor för att äga. Känna livet rusa förbi och kämpa för att vara mitt i. Åtminstone några minuter per dag. Häggsniffaren öppnar ögonen och ser sin fru i skenet av den söta doften. Förväntningar. Förhoppningar. Nu på ett helt annat sätt. Utan svärtade glas. Skyddslöst. Tillsammans kan de äga, om inte världen, så i alla fall just den här ljuvliga försommarkvällen.

Kom igen. Nu sniffar vi hägg. Alla.