Boktjuven

Det är inte ofta. Men ibland händer det att en halvläst bok vilar i gommen som en god karamell. Bara vetskapen om att jag kan suga på den räcker mer än väl. Smaken finns där. Jag vill läsa men gör det inte. Jag vill veta men väntar. Bara för att den är så bra. Så bra för mig som en bok kan vara. Just nu.

Det finns inget bäst före datum på de där olästa delarna. Bara en föraning. Nästan som i skolan sekunden innan jag visste att högläsningsturen kommit till mig. Eller när jag ögonblicket innan tennisracketen träffar bollen vet att returen blir otagbar. Ett hjärtklappande fokus med given utgång. Jag kommer att läsa bra. Jag vinner gemet. Boken tar slut.

Fast nu har den väntat tillräckligt länge. Fantastiska, gripande och helt igenom unika Boktjuven av Markus Zusak. Ikväll ska det ske. Ikväll ska det sista bladet vändas. Bara för att byta tillstånd. Från osugen till slutsugen. Från smak i gommen till fulländad gastronomisk läsupplevelse.

Och allt detta för en bok som lånar sig till döden, i Nazitysklands misär och elände, där alla hungrar, fryser och stjäl.

Kanske är den så bra för att författaren själv säger att han trodde att ingen ändå skulle vilja läsa den. Snacka om ödmjuk inställning till textens tillblivelse.

Släpper du taget om läsaren kan allt hända. Skriver du målgruppsbefriat hittar alla igen sig. Läs och lär.