Tjockkänsla

Finlemmad. Grov benstomme. Trådsmal. Lönnfet. Benig. Mullig. Tjock. Smal. Överviktigt. Undernärd. Spinkig. Kraftig. Mager.

Det finns många ord som berättar om våra kroppsliga tillstånd. Ord som i grund och botten bara är beskrivningar, inte värderingar. Att konstatera att någon är överviktig borde egentligen inte vara värre än att konstatera att någon har brunt hår eller stora fötter.

Jag tror att jag har ett ganska vanligt förhållande till mat och motion. Men jag har också en ständig tjockkänsla (tack DN för det ordet). Den styrs inte av antal kilon hit eller dit. Den är inte negativ. Den är en del av mig. När jag var liten sa alla att jag hade grov benstomme. Att lite hull var bra att ha om jag blev sjuk. Att mycket underhudsfett gjorde att jag inte frös. Så har det fortsatt genom åren. Oemotsagda konstateranden. Att vara stadig är en beskrivning av mig, inte en värdering.

Min tjockkänsla är inte styrande. Men den är störande. Som en sten i skon. Enligt DN vill en fjärdedel av alla kvinnor gå ned i vikt. Är jag en av dem. Ja. Kommer tjockkänslan att försvinna om kilona gör det. Nej. Antagligen lika lite som känslan av att vara blond kommer att försvinna om jag färgar håret brunt.

Tjockkänslor, eller smalkänslor för den delen, är dilemman i kubik. Som är lätta att förstärka och förädla till sjukligt beteende. Jag kan ingenting om ätstörningar, men jag läser med sorg i hjärtat om alla som drabbas. Och konstaterar att det inte är lätt att vara människa. Inte i det här avseendet heller.