Skip to content

Solsidan

2010/03/14

När min farmor växte upp var hon kompis med Lars Ahlin. Eller Lasse, som hon sa. De bodde på Granmodal, på Södra Bergets sluttning på 1920- och 1930-talet. Då fanns inget hotell på toppen, ingen slalombacke, inga välpreparerade skidspår, ingen tennishall och inga Bo Klok-hus. Det var mest skog, fattigdom och skugga.

Men Sundsvall fanns och staden låg för deras fötter. Med de höga granarna i ryggen stod de, min farmor och Lasse, och tittade. De såg den upplysta, varma och bättre rustade norra sidan av stan där våren kom två eller tre veckor tidigare. Farmor, som hette Anna-Lisa, nämnde ofta att barnen på Granmodal fantiserade om livet på andra sidan. Den fina och belevade. Att de lekte lekar som handlade om hur det skulle vara att bo där. På solsidan.

Farmor berättade också en hel del om Lasse. Han var speciell redan som liten. Drog sig ofta undan de andra. Gick sina egna vägar. Men han var snäll. In i märgen genomsnäll, som hon sa.

En gång tjuvlånade farmor hans cykel. Fartlyckan och spänningen i det förbjudna fanns kvar i hennes ögon när jag fick höra historien. Hon berättade så målande att jag, 70 år senare, kunde känna vinddraget och höra fladdret från hennes rutiga bomullsförkläde.

Tänk att en liten flicka lånade en stor cykel. Modigt. Aningen dumdristigt också. För jag tror att den där cykelturen ned för Södra Bergets backar orsakade en hel del skrubbsår, blåmärken, upprivna kläder och en rejäl utskällning från hennes föräldrar. Jag tror också att hon vågade för att Lasse var så snäll och för att hon åtminstone en gång ville stå på den soliga sidan och se den skuggiga. För att byta perspektiv. Han, om någon, skulle förstå det argumentet.

Att Lasse sedan blev en av Sveriges stora författare tyckte hon inte var så märkvärdigt. Det var som givet från början. Hon läste aldrig någon av hans böcker. Men vi lyssnade tillsammans på Mikael Persbrandts inläsning av novellen Kommer hem och är snäll. Efteråt nickade hon bara. Det där var sanning det, sa hon. Och så där är det att inte bo på solsidan.

Örjan Torell, lektor i litteraturvetenskap skrev i ST för några år sedan att ”Sundsvall är en gräns över vilken Lars Ahlin låter sina romaners strålkastare svepa”. Snyggt formulerat. Och det råder väl inga som helst tvivel vilken sida av stan som det där strålkastarfästet är monterat på.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. Anna Hedensjö Johansson permalink
    2010/03/15 22:03

    Och själv tänker jag oavkortat på barndomsminnen från Solsidan. #Solsidan #TV4 i Saltsjöbaden …
    //Anna

  2. lillsiz permalink
    2010/03/17 19:56

    åh lilla farmor vilka minnesbilder som dök upp nu i mitt huvud, som hon har berättat om
    cykelturen! Fantastiskt syrran! Tack för minnet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: