Skip to content

Om en bro

2015/03/17

Bron

 

Så vacker som den är ikväll har den aldrig varit. Insvept i den råa vårvinterdimman är staden borta. Vattnet är borta. Ortviken varken syns eller hörs. Gångbanan är ett eget universum där norr och söder byter plats med himmel och hav. Färgerna har alla sugits in i gråskalan för att försiktigt titta fram i varje liten vattendroppe.

I kväll är det Dubbelkrum som uppenbarar sig. Mäktigt upphöjd som ett urtidsdjur. Med ett mjukt brummande inifrån sin konstruktion. Visst krumbuktar den sig en aning uppåt? Eller nedåt? Åt sidan? Jag vandrar över ryggraden och möter röda och vita ögon som inte ser. På toppen två kantiga horn som skär genom luften.

Ja, jag vet att jag har livlig fantasi. Men arkitekterna visste vad de gjorde när de satte arbetsnamnet Dubbelkrum på bron. Trafikverket och alla inblandade hade ingen koll när de valde bort det. Namnet Sundsvallsbron är fantasilös praktisk funktion. Dubbelkrum är mäktig magi.

Ja, jag vet också att det är bra med tydlighet och geografisk koppling. Det är ju inte direkt fel på Öresundsbron, Höga Kusten-bron, Alnöbron eller Ölandsbron. Men märkvärdigheten försvinner. Tänk om namnsättarna hade släppt sargen och vågat. Då hade bron fått en egen identitet och bidragit till Sundsvalls varumärke på ett helt nytt sätt.

Sundsvallsbron duger. Dubbelkrum äger. Jag fortsätter in i dimman.

 

Det gick upp ett ljus

2015/02/11

Idag har jag stapplat runt på isiga gator. Till och från och hit och dit. Det långsamma tempot skärpte sinnena. Måsterösterna och jobbrösterna som ältar runt i huvudet tystnade. När kroppen koncentrerade sig var det som om hjärnan fick syre.

Och då såg jag ljuset.

Det krävde sin plats och vräkte ut sig över staden. Blänkte, reflekterade, studsade och kråmade sig så att det var rent märkvärdigt.

Vi är snart ute ur mörkmånaderstunneln. Bara några stapplande steg till och vips.
Ingen är gladare än jag.

(Kunde inte motstå frestelsen av några riktiga tunnlar. Fotade och njöt trots att det var skithalt.
Tänk vad lite ljus kan göra för humöret. Tralala.)

IMG_0128

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

IMG_0129

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

IMG_0132

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

IMG_0136

 

Bara en trailer

2014/12/17

Hämnd. Hot. Fientlighet. Smutskastning. Söndring. Terror. Finns det ingen gräns för hur mycket världen tål av smärta och lidande? Tar inte bränslet för hatets drivkrafter någonsin slut? Jag tycker det är svårt att begripa ondskans sammanhang. De namn i vilken grymheter rättfärdigas är och förblir obegripliga, oläsliga.

Ekot från Olof Palmes jultal 1972 ringer i mitt huvud. På senare tid nästan varje dag. ”Guernica, Oradour. Babij Jar. Katyn. Lidice. Sharpeville och Treblinka. Våldet har triumferat.” Då var jag 6 år och kände bara tyngden i själva orden. Om och om igen återkom de på radio och TV. De var svart-vita och allvarliga. Idag är jag vuxen, medelålders och mamma i en värld där våldet fortfarande triumferar. Där splittring drar som ett segertåg genom alla sammanhang.

Hämnd. Hot. Fientlighet. Smutskastning. Söndring. Terror. Att försöka förklara en skolmassaker i Pakistan med över 100 döda barn låter sig inte göras för en undrande 10-åring. Att det bara var en trailer för en kommande helaftonsfilm i färg, 3D och widescreen.

Bara en trailer.
Ondskan går i repris på bästa sändningstid. Dag efter dag. År efter år.

Christer Fuglesang besökte nyligen Mittuniversitetet. I en radiointervju berättade han om den respekt för jorden som grep tag i honom under hans rymdäventyr. Det tar 90 minuter att åka ett varv runt jorden. Land och hav helt utan gränser. En tunn, tunn atmosfär. Denna skörhet, detta vackra i ett oändligt och obegripligt universum. Vårt gemensamma hem.

Kan vi skicka ut hatet i en omloppsbana runt jorden? Kan vi låta det snurra där tills vördnaden för allt vi har och är överskuggar all tillstymmelse till våld? Men hur? Jag kan inte samla tankarna. Ondskans universum är också oändligt. Den förlamande känslan av maktlöshet är svår att runda.

Så mycket enklare att bara slå av. Det var ju ändå bara en trailer.

 

 

Det kanske blåser upp lite

2014/10/05

Det kanske blåser upp lite

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Där på verandan, med brittsommarsolen som värmde och glädjen i hjärtat, gick en ristning genom nuet. Ungefär som luften kan dallra ovanför het asfalt. Eller som en reva i ett vackert trådslitet tyg. Ingen annan märkte, ingen annan såg. Men jag förstod att det var betydelsefullt. Jag tänkte att det inget gjorde. Att revan behövde få bli till just där. Att allt var som det skulle, men ändå inte.

Där på verandan, som tillhör Galleri Lustgården, åt jag sedan världens godaste kanelbulle. Pärlsocker fastnade på överläppen, men det märkte jag inte förrän jag gått en bra stund och tittat på Lisbeth Malms konst. Kraftfulla målningar, alla med den där känslan av trösterikt vemod och ensamhet som jag tror att vi alla behöver komma i kontakt med. Jag tog bilen hem, med en nyköpt tavla i bagaget och ett sockerkorn på tungan.

Det kanske blåser upp lite, sa jag, och visade tavlan för min man.
Tavlan heter så, sa jag, och tänkte att det är en sådan vacker titel.

Dagen efter var vädret helt förändrat. Dimma och grått. Fukten gick att ta på och jag fick en längtan till havet. Precis när vi var klara för att åka kom samtalet. Doris, min vän, finns inte mer. Mina tårar likt ett efterskalv till den där ristningen på verandan. Sorgen fick möta vågorna. Hon var gammal, hon hade varit sjuk, hon orkade inte mer.

Trådslitet tyg är svårt att laga. Allt var som det skulle, men ändå inte.
Det kanske blåser upp lite, tänkte jag, och virade in just de orden med fint silkespapper som en sista hälsning.

Vilse

2014/07/14

Jag skulle bara ta en promenad. Gå 5-kilometersrundan och njuta av solvarm grusväg, kanske plocka några dammiga smultron och lyssna på det fjärde avsnittet av Norrlandspodden. Det slutade med att jag gick vilse, var tvungen att stjäla en mugg, fick smalbenen brända av midjehöga brännässlor och hjärnan full av turistentreprenöriella idéer. Om du inte orkar läsa längre är det helt ok. Detta är första klassens svammel. Eller som mamma skulle ha sammanfattat det hela: Toka på sommarnöje.

Först och främst är Norrlandspodden väldigt bra. Jag lär mig mycket och känner att min norrländska ryggrad rätar upp sig en aning. Eftersom det här avsnittet skulle räcka längre än min promenadrunda bestämde jag mig för att gå en omväg. Istället för att svänga vänster vid gamla sågen gick jag rakt fram mot det lilla grustaget. Därifrån finns en stig som går genom skogen och ut på grusvägen igen. Eller fanns. Det fanns en stig. Och det lilla grustaget visade sig ha blivit gigantiskt.
När gick jag här senast? 10 år sedan? Ja, ja. Jag hittar ju tillbaka. Den här delen av världen har sin kartbild inristad i mitt hjärta.

Det fjärde avsnittet av Norrlandspodden handlar om turism. Om den kan vara ett framtidshalmstrå att greppa. Jag förlorar mig i lyssnandet och går loss på turistiska idéer fast förankrade i Norrland. Myggen. Insjöbad. Övergivna hus. Det måste gå att göra något av myggen, baden och alla ensamma torp, hus, stugor och gårdar som finns här. Kanske en kombination av alla tre? Briljant, Lena, helt briljant.

Ungefär där upptäcker jag att jag inte känner igen mig. Vilse. Bara lite, men ändå. Inte lika briljant.
Det ironiska är att det ser ut som podden beskriver. Skog, skogsbilvägar, rallarrosor.
Det är andlöst och ändlöst vackert. Himlen är hög och småknotten enveten.

rallarros  skugga

Jag skrattar lite för mig själv och försöker skärpa till lokalsinnet. Där är solen. Här är jag. Snart måste jag ta av till vänster för att komma rätt. Och det gör jag. Fast jag kommer inte rätt. Jag kommer först till ett kalhygge, sedan till ett kärr, sedan till ett fält av älggräs. Lite lövskog på det. Lite brännässlor. Mycket brännässlor. Sedan ser jag äntligen något som känns bekant. Just det, den gamla ladan och det lilla torpet. Pust. Nu har jag koll igen.

huset  tapeten

 

Jag går mot torpet, över en åker som i alla fall är plöjd det senaste åren. Solen silar genom det höga gräset, skorna kippar av dyvatten från kärret och jag andas med stängd mun för att inte få in några hekto mygg i munnen. Det prasslar lite i buskarna bakom mig. En fågel? En hare? Tänk om det är en björn? Lite lagom trött av att gå med höga knän i knölig terräng får fantasin fritt spelrum. Aj, aj. En björn?
Jag älgar över åkern, hakar av haspen på torpdörren och kastar mig in. Räddad.

Från adrenalinstinn naturupplevelse till övergivenhetens sorgliga uppsyn. Torpet. Med sin fina tapet, sin murade spis och sitt hukande i skogsdungen. Nu flagat, förvridet och förfärligt ensamt. Vilka bodde här? Vad drömde de om? I ett hörn ligger en sliten emaljerad mugg. Jag tar upp den och en av mina hörlurar träffar den med en fin klang. Inte gillar väl björnar metalliska ljud? Nä, det gör de inte. Logiskt resonemang. För att ta mig hem behöver jag alltså ta den här muggen, klinga och klanga med hörlurarna mot den och gå målmedvetet genom snåren ut på grusvägen.

Efter 20 minuter är vi hemma, jag och björnskrämmarmuggen. Podden är slut och jag med. Svettig, rödflossig, myggbiten och utmattad tänker jag att jag just upplevt något ovanligt. Gått vilse i verkligheten och i en podd. Stulit en mugg i nödvärn. Och samtidigt tänkt ut tre turistkoncept för Norrland.

muggen  jordbänningar

 

1. Myggen. Istället för att bekämpa den ska vi också hylla den. Ett myggcenter. Med seriös forskning, labb, visitor-center, myggvandringar (med mygghatt och täckande kläder) och försäljning av alla produkter från myggljus till den senaste svindyra gasoldrivna Mosquito Magnet. Myggen blir upplevelseturism.

2. Insjöbaden. De ljuvliga, sammetslena insjöbaden som är varma på ytan men isar ned fötterna. Sällan blir du så vederkvickt som efter ett sådant bad. Kanske går det att paketera de 10 bästa i Norrland till en klassiker? En ny folkrörelse? Ta alla 10 på en sommar, på 10 dagar eller fördela dem över 10 år. Lite utmaning för alla som älskar att bada.

3. De övergivna husen. Kan inte människor som vill få adoptera norrländska övergivna hus? Med ägarens goda minne bara ta hand om dem över somrarna, slå gräs, städa ur, räta upp, sätta blommor i en emaljmugg, sitta på förstukvisten, plocka smultron, slå mygg och bada i en insjö. Ju fler människor som har anledning att söka sig till glesbygden desto bättre underlag för lokala butiker som till exempel den här som ska öppna i Viksjö.

Jag sätter timjan i stöldgodset, tar ett kvällsdopp och skriver det här. Idéerna behöver förädlas men jag gillar dem. Som sagt; toka på sommarnöje. När sommaren är slut ska jag lämna tillbaka muggen.
Jag lovar.

Men om du vänder på det

2014/05/21

Jag har varit på kommunikationskonferensen Communicare. Hurra för konferens! Bred input, branschkollegor (finaste vännerna), nya bekantskaper och inspiration på gränsen till hjärtklappning. Dessutom verkar mitt eget kreativitetsmantra ”Men om du vänder på det” ligga i tiden. Det var flera talare som snurrade runt begrepp, budskap, målgruppstänk och vittnade om tvärtomsätt att göra saker på.

Den för mig mest omvälvande insikten gav Stefan Hyttfors. Och med tanke på ovan nämnda mantra är jag lite besviken över att jag aldrig ens varit i närheten av hans tanke. Det handlar så klart om tiden.
Jag skriver så klart eftersom tid och existens är sådant som jag tänker på dagligen. Inte alltid djupa tankar, men ofta ögonblick som parallellspår till allt som pågår i en vanlig vardag. Koka makaroner, känna hjärtat slå och få ett sting av rädsla för att det ska stanna. Hänga tvätt, minnas en känsla från 25 år tillbaka och känna den igen. Sopa grus i hallen, inte minnas vad jag gjorde förra veckan.
Kanske du känner igen dig?

Stefan Hyttfors har helt enkelt vänt på sin egen tid. Istället för att lägga år till år i någon sorts framåtrörelse som är svår att se slutet på räknar han ned istället. Utgångspunkten är en medellivslängd på 80 år. För mig innebär det att jag förvisso fyller 48 år nästa gång tårtan ska fram. Men om du vänder på det har jag då 32 år kvar. 32 år att göra det jag tycker är viktigt, brinner för, vill förverkliga, förändra eller vad det nu må vara. Den insikten. Som en varm filt runt hjärtat. Inte skrämmande utan galet inspirerande. Ett verktyg att hålla i och använda.

Det går helt enkelt inte att skjuta upp saker som är viktiga.

När varje dag som företagare handlar om leverans är det riktigt luxuöst att bara sitta, lyssna, ta in och reflektera. Alla föreläsare gav mig ett eller flera guldkorn som jag nu kommer att lägga i en skinande rad på skrivbordet. Jag ska polera dem, flytta runt dem och omvandla dem till action. 32 år kvar.

 

 

Vårmorgon

2014/05/05

En soluppgång tränger sig på klockan 04.20.
Till det några skärande skrik ovanför takåsarna.
Måsarna. De måsarna. Varför måste de vara så ostämda?
Tittar ut genom näst intill ogenomträngliga fönster. Höst- och vintersmuts i lager på lager.
Stela vårblommor. Minusgrader i majmorgon.
Borde haft vantar.
Klar himmel. Högt i tak.
Pollenarmén attackerar. Rakt på näsan bara. Pang. Snörvel.
Den obörjade arbetsdagen börjar så sakta att börja.
Jag nyser. Snyter mig. Nyser igen. Och igen.
En vaktmästare med lövblås blåser fjolårslöv från en sida till en annan.
Det brölar, brummar och lever om.
Jag tänker onda tankar om att slutar du inte snart går jag ut och klappar till dig och kastar lövblåsen åt fanders. Då känner vaktmästaren mina ögon i ryggen och vänder sig om. Tar lövblåsen och låtsas att den är en saxofon. Blåser upp mot björkens darrande musöron. Blåser ned mot marken med böjd nacke och sänkt blick.
Klar himmel. Högt i tak.
Tonerna från en saxofon rätt in i min vårmorgon.