Utställning
Nu har jag plockat ned utställningen från Dolcetto. Istället får den hänga här ett tag.
Mycket nöjd är jag med hur den blev och mottagandet den fick.
Mycket glad är jag över att jag verkligen gjorde slag i saken.
Och så blev det premiär på ST:s kultursidor också.
Så här tänkte jag:
Mitt haikuprojekt började egentligen med några foton. En serie närbilder på temat förändring.
Jag försökte komma riktigt, riktigt nära för att hitta ögonblicket.
Sedan kom jag på att jag inte är någon fotograf.
Sedan kom jag på att den japanska diktformen haiku passar perfekt för korta betraktelser.
Att omvandla de flyktiga stunderna av spretande tankar till ord gav ett bättre flöde. För mig.
En haiku är uppbyggd av 17 teckenljud, i svenska översatt till stavelser. Tre rader.
Fem, sju och fem stavelser. Varken mer eller mindre.
En klassisk haiku innehåller också något ord som har med årstiden att göra.
Varje rad är ett penseldrag som förändrar scenen.
I den här utställningen har jag sammanfattat ett år i sexton rutor.
Läs lodrätt och ta en årstid i sänder. Läs vågrätt och få ett helt år. Bilderna förstärker.
Alltid det där ögonblicket ställt i kontrast mot det eviga.
Utställningen var inspirerande, utformningen mycket tilltalande.
Mina haiku kommer ofta till mig när jag ute och går med hunden. Nästan alltid är de spontana skisser, ibland spelar jag in dem på telefonen under promenaden och skriver ner när jag kommer hem. Ofta får de stå som de är. Emellanåt försöker jag komprimera och koncentrera uttrycket genom att byta ut ord, kanske fixa till allitterationer eller bara skala av. Slutraden ska helst vara en explosion.
Tack! Promenader är bra på att förlösa haikus. Vilken strålande idé att spela in skisserna på telefonen, det har jag inte tänkt på. För det är ju som det är med minnet…
Ja, minnet går definitivt inte att lita på!
Så vackert Lena! Du är fantastisk på att fånga det stora och det lilla i ett koncentrerat ögonblick…
Tack Carina! Dina ord värmer.