Först trodde jag att det var nostalgin som värmde i hjärtat. Jag älskade den här boken när jag var liten. Och filmen var bland det första jag fick se på bio. Men när jag läser för sjuåringen blir hon helt betagen. Den skånsktalande Humlan, Pellegnillot, En Dum En, Lejonel, Enöga, Elwira Fattigan och så Dunderklumpen själv förstås omfamnar också henne. Samtidigt som Jätten Jorm kliver med stora steg över fjäll och sjöar.

Dock är det budskapet som får oss, mig och sjuåringen, att reflektera lite tillsammans. Framgång är det du har här och nu, inte pengar. Framgång är att bry sig om. Visst luktar det sjuttiotal, men det vette tusan om inte den här boken träffar hårdare idag.

När vi (på sjuåringens inrådan) hyr filmen sitter hon som förtrollad. Det är helt princessbefriat, noll action och inga petshops så långt ögat når. Dunderklumpen har hög charmfaktor och en äkthet som de storögda älvorna i Winxclub aldrig kommer i närheten av. Blandningen mellan levande människor och tecknade figurer är genial. Det finns en trygghet i att se vad som är påhittat och vad som är verklighet.

Fantasins värld blir vidöppen, det är bara att gå rätt in. Och att kliva med stora steg och ändå behålla en varsam hand har vi lärt oss av Jätten Jorm.

Tänkte skriva lite om kärlek. Om hur den tagit plats i mitt liv och förändrat.
Men det blir ju så banalt.
Att det ska vara så svårt att formulera kärleksord. Det blir fånigt, tramsigt och urartar till sist i rim a la hjärta-smärta.

Jag snabbrandade ned två haiku istället. Bara för att försöka hitta fram.

En annan är jag.
Högsommar nu. Snålblåst då.
Livet i kärlek.

Djupaste lyckan
föder skörhet och styrka.
Galoscherna på.

Släpp prestigen och skriv en du med. Gärna i kommentarsfältet nedan. Så får vi en poetisk sammanfattning av Alla hjärtans dag anno 2012.

Till sist en Tomas Tranströmer som inspiration. Den här är ur samlingen Den stora gåtan.
Så fin. Så icke banal. Så enkel.
Tranströmer är ett ankare till allas våra djup.

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.

Foto: Per Helander

Det här med att frivilligt smeta in sig med blöt lera, vänta till den torkar, och sedan grimasera, var en av förra årets riktiga höjdare. Vi gjorde det som en del av Per Helanders och Gycklaren Arkadias konstprojekt Sprickor. Som jag också skrev några rader om när det begav sig. 

Så här blev den färdigbearbetade bilden. I den blev vi också en del av oss själva. Och av varandra. När vi tittar på bilden tillsammans skrattar vi i filosofiskt samförstånd och minns den där förvandlingens timme. Vi känner oss märkvärdiga. Ända tills sjuåringen visar den för sina kompisar med orden “så här kommer morfar och mamma att se ut när dom är typ över 100 år gamla”.

Tillbakaslungad till den krassa verkligheten. Tiden. Åren. Sprickorna. Och vad de gör med oss.

Mot betalning kan du vara VIP (en månad kostar 100 kronor). Garanterat den högsta formen av lycka för en sjuåring. Då får man massor av starcoins att handla för och kan gå upp en level eller två och få tillgång till en massa nya funktioner i spelet.

Vad är det här? Ska man som förälder förfäras eller gilla läget? Skriva upprörda insändare om konsumtionssamhället eller skaffa ett eget MSP-konto och hänga med? Jag står någonstans mitt emellan och velar. Tills jag kommer på att det är ju så här man leker med Barbie nuförtiden. Jag lekte ju precis samma lek för 35 år sedan. Klädde av och på, bytte stil, sydde och virkade egna plagg. Drömde om en strandbil till Barbie. En Ken och en liten hund. På MSP går detta att fixa virtuellt. Och det kostar mindre än vad alla attiraljer gjorde på min tid. Barbie har klivit upp en level.

En invändning jag har är att barnens kreativitet bara kan utvecklas inom ramen för spelet.
Någon annan har satt gränser för vad som är möjligt att leka.

Eller så är det precis tvärtom.

Eftersom Barbie 1.0 fortfarande är tillgänglig kan man testa det man inte kan göra på internet. Som till exempel kolla vad som händer om man lägger Barbie i en bytta med vatten som får stå ute om natten i -7 grader. Just det. Barbie blir infryst i ett isblock. Hur kul som helst. Och kallt. Varpå Barbie måste skållas i tvättstället och torka på ett element. Efter denna behandling är hon sig inte riktigt lik. Håret är tovigt, lederna stela och huden fläckig. Om hon hade känslor skulle hon vara skitsur.

Men dottern däremot är väldigt glad och skrattar åt den sorgliga uppenbarelsen. Varpå hon återgår till MSP och köper nya ögon till sin figur. Analog och digital kreativitet i skön förening.

Ordet fjät är fint. Mjukt och smekande som en fjäder. Men fullständigt bortglömt. Förutom på Luciadagen när det blir omsjunget till leda. Den egentliga betydelsen (enligt SAOL) är fotspår, steg.

Tänk om vi skulle använda fjät lite oftare. Ge sig den på att ge ordet den revansch det förtjänar. Då skulle Christian Olsson hoppa trefjät. Vi kunde köpa fjäträknare och se vem som fjätar mest. Minst 10 000 fjät per dag ska det vara för att få till en bra förbränning. Hästar skulle fjätra sig lite nu och då. Vi skulle ta det fjätvis för att inte förhasta oss. Och vi skulle aldrig gå under en fjäte utan att spotta, tvi, tvi, tvi.

Vissa kända uttalanden skulle också få en annan klang. Vad sägs om “Ett litet fjät för en människa, ett stort fjät för mänskligheten” eller “En resa på tusen mil börjar alltid med ett enda fjät”.

Efter lite googlande har jag också noterat att fjät kan vara en ledsen känsla, att man kan känna sig lite lågmäld, lite fjät. Det är ganska fint det också. Omhuldande och förlåtande. Speciellt behövligt den här tiden på året när natten, mörkret och kylan obönhörligt travar på med sina blytunga. Ja just det. Fjät.

Åh, jag lovar. Att koppla av med en Roman är det bästa jag vet.
Både bokstavligt och bokstavligt.

Fattar du ingenting? Läs om aptonymer i ett tidigare inlägg.

En november utan snö. Lövsörja. Gråmantel. Kalhet. Jag njuter.

Morgonmånen som silar gryningens genomskinlighet. I fjorton minuter växlar himlen mellan aprikos och ljusaste rosa. Hela världen ligger fuktig och mättad som en väl använd disktrasa, det är ingen mening att ta upp och vrida ur. Släpp tanken. Låt trasan fortsätta svälla och förvandla diskhon till ett eget ekosystem av novemberkänslor. Låt den ligga unket över axlarna och tynga ned kroppen. Jorda din lekamen i det tjällösa. Bara några dagar till.

Jag drabbas av lust att gå loss på naturpornografiska beskrivningar av tillvaron. Ja du märker ju själv. Vardagens förflyttningar sker till tonerna av tjocka droppar på ett blad. Dripp och dropp som studsar bakåt och framåt till våren som gick och våren som kommer. Tänk om vi vaknar upp till aprilljuset.
Tänk om.

Hoppsan, där var det visst lite halt. Det är helt i sin ordning.

Frosten hänger på låset och snön tränger sig före i kön. Jag vet. Alla vet. Och alla väntar. Ligger i luften med tungorna redo att slicka i sig de första flingorna. SMHI varnar för underkyld nederbörd och snöblandat regn framåt helgen. Vad är skillnaden?

Det enda jag är helt säker på är att den gula halsduken blir så mycket gulare i en november utan snö. Och att vita bilar får svårt att motivera sin existens. Och att jag njuter några dagar till.

Hur många gånger per dygn byter du mask?

Inför dig själv. Tillsammans med andra. Med ditt barn. Med dina föräldrar. På jobbet. I telefon med bästa vännen. På twitter och facebook. På natten när du vaknar med hjärtklappning efter den sällsynta mardrömmen.

Vem är du?

Vi växlar mellan våra roller. Det professionella som glider över i det vänskapliga, tillbaka till det professionella, över till föräldraskapet och familjelivet.

Kanske några minuter i det helt blottade och oförställda jaget.

Det är inget skådespel. Men vi tänker på sammanhanget.
Håller igen, lägger till, drar ifrån.

Hjärnan och hjärtats uttryck i en dans, ibland oklart, ibland solkart, vem som för och vem som följer.

Att våga röja sina masker. Att se förbi dem. Låta fasaderna spricka.
Ta sig ur sig själv för att bli sig själv. Smälta samman.

Med åldern plöjer fårorna över pannan. Kring ögon och mun.
Ofrånkomligt djupare.

Sprickorna, däremot, tätas igen av erfarenhet och insikt.
Modet att lyssna inåt. Starkare med åren.
Alltid något att se fram emot.

Fotograf Per Helander och Gycklaren Arkadia har ett konstprojekt som heter Sprickor.
Finns att beskåda i Sundsvall, Thulegatan 2, 18-19 november 2011. Och/eller följ på facebook.
På bilden ovan har min pappa och jag precis blivit fotograferade när vi med hjälp av torkad lera och grimaser blottar våra sprickor. Vi hade en hejdlöst rolig timme, kanske en av våra bästa tillsammans.
Vi kom riktigt nära. Varandra och oss själva. Kunde inte låta bli att filosofera lite kring upplevelsen.

Mitt roligaste knep just nu är att skriva som Maria Montazami pratar. Att slänga in en mening på Montazamiska kan vitalisera den tråkigaste av texter. Hennes språkvändningar, oväntade ordkombinationer och prepositionsfelaktigheter gör mig glad. Jag brukar dock utgå från min egen relativt tofsfria vardag. Tofsar är ju liksom så tofsiga.

Att stå här i potatislandet och låta stövlarna sjunka på ett jordnära sätt. När jag blickar ut på fårorna känns det så böljande i mig.

Vardagsmatlagning är ett kladdigt snabblim som fäster ihop måndag med tisdag med onsdag med torsdag med fredag. Livet är som ett flugpapper av spagetti, pannkaka, potatisbullar och falukorv som hela familjen fastnar i.

Så spirituellt det är tvätta. Att se olika klädesplagg slingra sig runt varandra i tvättmaskinen blir så kärleksfullt. Men där är ju mina trosor och dina kalsonger, tänk vilken ren och fräsch harmoni.

Montazamiska meningar fungerar som katalysator i min skrivprocess. Jag använder dem aldrig skarpt, men att tvinga mig själv att skriva som någon annan är en väg tillbaka till det egna språket.

Hur gör du för att inte tappa ditt språkliga sting? Berätta gärna!

Illustration: Alexander Christiernin

Fläkten i ugnen låter som en hårtork på högvarv. Mårten borde fixa den. Borde göra det nu. Borde resa sig upp och hämta mejseln och skruva upp skruvarna och lyfta bort gallret och torka fett. Torka fett. Vilken tanke.

Den där ledsna hundblicken som hon hela tiden flackar med. Hon ser på honom över köksbordet. Det bedjande som blir en kladdig hinna kring allt hon gör. Han behöver få bort den för att andas. Torka hinna. Torka fett. Är det vad han gör i det här livet med henne?

Hon har lagt på duken som hans farmor vävt, och Mårten vet varför. Han borde nu uttala de där orden som legat och jäst i flera veckor, men han suckar istället. Stirrar på sin suddiga spegelbild i fönstret. Skäms. Överväger att slita duken från bordet och klippa hål, riva sönder, förstöra. Inte så att han skulle göra det, men det lättar lite på trycket att bara överväga. Det säger väl allt, att han har svårt att göra handling av sina tankar.

Mårten vill bara att allt ska vara enkelt. Som varp och inslag i farmors vävstol, hennes fasta dunkande, jämna kanter, ränder som växer fram. Två i perfektion sammanflätade vinkelräta trådsystem.

Att backa ur. Hur göra det utan att handlöst falla baklänges? Han önskar plötsligt vara ett ofullbordat tyg, som ännu sitter kvar i vävstolen. Vara väven där det fattas färger och breda fält. Som måste tänkas på. Som behöver ytterligare dagars hårt dunkande för att överhuvudtaget träda fram och bli till.

____________________

I somras var jag på skrivkurs i fina Kölsillre med Bengt-Erik Engholm och Staffan Cederborg som kursledare. Matnyttig kurs, professionellt upplagd. Kursgården där vi höll till är en höjdare när det gäller inspirerande miljöer. Överallt finns små berättelser som bara väntar på att växa på sig och få fäste. Det räcker med att se en flik av en hemvävd duk för att gå igång. Som texten ovan. Ett försök att skriva om stora känslor i litet format. Mininovell, om man så vill.

Den passande illustrationen har Alexander Christiernin gjort. Han går medieprogrammet på NTI-gymnasiet och har praktiserat några veckor hos oss på Plan2.