I Karlsro Flyers klubblokal väntar huvudpersonerna. De är helt vanliga och vänliga och välkomnande. Såklart också vana att vara huvudpersoner som den omskrivna konstnär, den toppformgivare och de rockartister i band som sjunger på engelska och på svenska som de ändå är. Och alla är från Ljungaverk (och Fränsta). För er som inte vet tar det 18 minuter mellan orterna om man cyklar sitt fortaste med inlines i ryggsäcken och är jättesugen på att åka ramp. Herregud. 18 minuter är ju ingenting. Så hädanefter kommer jag att bara prata om Ljungaverk.

Det är fortfarande kallt men man skriver sig varm. Man blir också lite tagen av den totala prestigelösheten. Och av det faktum att barndomar som de pratar om blir mer och mer sällsynta. Där alla var som de var. Där det fanns så mycket utrymme att vara kreativ i och därmed lägga grunden för sitt liv. Fast det är en efterhandskonstruktion förstås. Ordet kreativ var nog inte det första folk tänkte på när de såg Stiftelsens slitna bostadslängor, de omgivande björkskogarna och fabrikernas silhuetter.

Vi pratar på. Fotografen fotar. Jag tänker parallellt på ingångar till den text som ska bli resultatet av den här dagen. På röda trådar. På lösryckta citat från bandens texter som kanske kan nagla fast läsarna. Sinnet tar mig till en annan värld nu, en plats som jag kallar hem nu. Eller Jag ser himlen speglas i Ljungan, det är dags att koppla av. Kanske. Inte. Man får se. Man får lita på sin förmåga.

Till sist spetsar Ljungaverk till majkylan med ett piskande vårregn. Det är dags att åka. Men man stannar till på kiosken och provianterar lite innan. Och man fotar glesbygd eftersom man älskar den. Och man skrattar härligt äkta och far hem med en röd luva värdig en blondin. Och man älskar Ljungaverk. Och sitt jobb.

Sammanfattning i bild:

Man fotar och fryser. Fryser och håller blixtstativet.

Man ser vemodet i ett ögonblick.

Man skrattar högt och på riktigt åt utbudet på kiosken.

Man köper en röd luva med texten ”Blås mig”.
Och älskar Ljungaverk. Och sitt jobb.

Först var det nyinköpta icebugs som tog mig över isiga vägrenar, skoterspår och längs skidspår (herregud, inte i spåren, någon sorts koll har jag ju). Nu har jag skiftat till nyinköpta vanliga springskor med en käck turkosblå fartrand på sidan. De är fjäderlätta, stötdämpande och kan andas. Bra det för jag är betongtung, ryckig som busschauffören som gick under smeknamnet ”Oljetramparn” och med luftrör som en ostämd säckpipeorkester.

Dock att jag springer. Jag har kopplat ur hjärnans förmåga att komma med bortförklaringar till varför jag inte ska springa. Så jag springer.

Det är plågsamt. Och skönt. Samtidigt. Idag kom det dessutom över mig att köra intervallträning. Herregud. Lena Sjödin, idioten från Matfors (jag heter ju Roman nu också men när jag refererar till Matfors får det bli utan Roman så att inga matforsbor blir förvirrade), lugna kroppen. Ska du göra dina barn moderlösa? Din man till änkling? Nej. nej. Döden döden. Jag ska bara springa som en galning upp för en lång backe, jogga tillbaka och upp igen. Tre gånger. Minst. Detta spektakel dessutom på en fredagskväll när alla andra häller upp godvinet och sjunker ned i skönsoffan och räknar ned till Skavlan.

Och där i intervallens innersta smärta (vi pratar kanske sammanlagt 4 minuter) minns jag andra intervallpass. Hur jag med glädje sprang idioten på fotbollsträningen i Matfors IF. Hur jag satte plastpåsar i skorna och pulsade runt i Thulevallens djupsnö för att uppnå den sanna lyckan som bara 45 min med höga knäuppdragningar kan skänka mänskligheten. Kobacken (ni vet backen som gick igenom kohagen) i elljusspåret på Uvberget upp och ned på felvallade längdskidor. Det var tider det.

Hej och hå. Nu kan jag knappt jogga myrsteg tillbaka. Denna praktik som alltid måste äga verkligheten. I teorin svävar jag nämligen över marken, som en gasell. Det uppdykande minnet av att jag gick under namnet ”Älgen” som stabil vänsterback skjuter jag raskt åt sidan. Och när jag till sist kommer hem säger min vän Runkeeper att det är nytt personligt rekord. Snabbaste kilometertiden. Flest brända kalorier. Hurra. Sann lycka i en liten app. 

Kanske jag ska längta till det där snöhelvetet som enligt SMHI ska komma i helgen? Jag menar, lägger man på 2 decimeter nysnö till intervallens innersta vet man ju inte vad som kan hända. 

En harneskbeklädd armé grupperar sig för attack.
Hjälmarna är smidda på plats. En för varje huvudform, alla med lika spetsiga horn.
Unisont framåtlutade. Beredda till strid.
Naturen anfaller.
Min tröja får en elak reva.
Jag ser hur de kastar sig tillbaka och gapskrattar.
Hundratusentals av dem. På en enda kaktus.
_____________________________________________

Fotat med macroobjektiv för iphone. Min nya hobby.   

Jag beställer en café con leche och tar upp en våtservett för att tvätta av det värsta på barnet. Då ser jag hur hon fyrar av världens leende mot paret i soffan. Ett äkta barnleende som får små kanariska tanter att stanna på gatan och kindnypas. Som till och med får bistra biluthyrare med hårt knuten slips att släppa ned axlarna. Ett sådant leende.

Sedan vinkar min sandiga ettåring sin specialvinkning med de knubbiga småhänderna. Paret i soffan smälter. De rinner tillsammans ned över golvet. Mannen jollrar. Kvinnan håller ihop sina händer.
När kaffet kommer äger ungen dem fullständigt.

Då ser jag kvinnans ögon. I de stora, bruna kommer tårarna. Tippar över kanten. Vattenpärlor i hennes ögonfransar. Jag ser i dem barnen hon aldrig fick. Som skulle påminna om henne men ändå vara helt egna små fantastiska personer att älska och lära känna. Jag ser hur hon så gärna hade velat.
Vara mamma.

Hennes motvind från avgrunden. Som en käftsmäll i mitt sandiga ansikte. Kaffet kallnade.

Strax innan Café Solo, där de serverar en café con leche len som vaniljpudding, möter jag gubben med hunden. De haltar på varsitt ben. Gubben har käpp och stråhatt. Brättet är så brett att han nätt och jämnt ser var han går. Hunden är grå runt nosen och har trötta röda ögon. Två skepp med slagsida. Jag nickar vänligt och lämnar plats åt det mötande ekipaget.

Efter några meter vänder jag mig om. Det gör gubben och hunden också. Jag skrattar och gör en vinkande rörelse. Inte med hela handen utan böljande med varje finger var för sig. Gubben lyfter käppen vingligt mot horisonten och gör en svepande gest ut över vågorna. Jag nickar. Han nickar. Hunden kliar sig under hakan med baktassen. Suckar sådär som bara hundar kan.

Det är havet min vän. Det vilsamma och kraftfulla.
Den uråldriga Atlanten som varje morgon föds på nytt.

Jag stannar till och tar en kaffe på stående fot. Tänker att jag borde skriva något om gubben.
Något poetiskt. Kanske. Kanske att jag gör det idag.

________________________________

Den här vintern är vi flyttfåglar. Jag och familjen bor tre månader i San Agustin på Gran Canaria.
Det är skola och jobb som vanligt. Men ett helt annat liv.

Det finns så många slut.

Olyckliga slut (inga nämnda, inga glömda).
Extremt olyckliga slut där döden är den som smäller igen dörren.

Filmiska sådana där hjälten och hjältinnan kysser varandra till smäktande toner. Men där ingen ändå tror på att de levde lyckliga i alla sina dagar.

Det senaste är ett zlatanistiskt slut. Det vill säga ett hejdundrande fyrverkerislut som överträffar sig självt i finess och glädje. Ett slut som får hela Sverige att rinna över av sportsliga glädjetårar. Ett slut som kommer att leva kvar. Länge.

Det finns snabba slut. Jahaja, inte mer med det. Sedan finns det långsamma slut. Sådana slut som aldrig tar slut. Man väntar och väntar och tror att det snart är över, varpå slutet bromsar in och början får chans att börja om. Som när en i familjen blir magsjuk och smittar de övriga (inklusive snälla kompisar och släktingar som kommer på besök).

Idag föreläser jag på slutkonferensen för projektet Digitala verktyg. Och med projekt är det ju så att de ska ta slut. Tydliga avslut tillhör deras natur. Så tydliga att alla som varit delaktiga känner att slutet leder vidare till något annat. Ett projektslut är som en dörrkarm. Eller en tröskel. En skiljelinje mellan gammalt och nytt. Att pusta ut på. Att hålla sig i innan man tar nästa steg. För det är ju så med projekt. Att även om de tar slut finns en fortsättning runt hörnet. På ett eller annat sätt.

Slutet gott, allting gott.
Det är nu det börjar.

Detta är helt obegripligt. Jag vet. Men ibland behöver en som skriver skriva saker helt utan mening. Meningslöst. Bara för glädjen att låta orden hoppa och skutta utan styrning. Det är ett sätt att rensa hjärnan när formuleringarna tar spjärn i sin spilta. Testa.

För övrigt läser jag Bodil Malmstens bok ”Så gör jag” om konsten att skriva. Gör det du med. Den är allt annat än meningslös.

Men verkligheten just nu är att den lunken är snabb, snabbare, snabbast. Både företagarlivet och hemmalivet innehåller så många delmoment och logistiska utmaningar att jag ibland tappar greppet om helheten.

Vardagarna går. Pang så är det lördag. Igen. Och igen. Det är roligt, härligt, levande. Dock att tröttheten ligger som ett lock. Intensiteten äter energi.

Tur då att det finns små utmaningar som fyller på depåerna.
Som håller kreativiteten vid liv parallellt med allt annat på dagordningen.

P4 Västernorrlands fina Karin Lönnå har inspirerat mig de senaste dagarna. Eller rättare sagt hennes bilder på Instagram. På temat färgvecka har varje dag fått en färg. Måndagorange. Tisdagstålblå. Onsdagmörkrosa. Torsdaggrå. Fredagvarmrosa. Lördagklarblå. Varje färg har dag för dag funnits på näthinnan och plötsligt har jag sett den i min omgivning. Hurra!

Karin är såklart en hård domare. Det gäller att hitta rätt nyans. Efter några fruktlösa försök på fredagvarmrosa fick den här godkänt:

För övrigt en liten detalj från kakelugnen.

Nu är jag på jakt efter den klarblå färgen. Mitt i hemmastöket på lördagseftermiddagen. Färgveckan håller mig över ytan. Lite extra syre till vardagslunken. Tack för det!

Utställningen Hard rain är på plats och invigd. Den står väldigt snyggt på Stora Torget, med stenstan som fond. Är så klart väldigt stolt över att, genom mina texter, få vara en del av detta.

Hard rain kommer med starka budskap; förtvivlan, vanmakt men även en hel del hopp. Den väcker känslor och lust till engagemang. Globalt och lokalt. Förhoppningsvis når den även människor som aldrig skulle drömma om att besöka en utställning med hållbarhet som tema. Bara där gör Hard rain skillnad.

Jag satt nu ikväll och lyssnade/tittade på Bob Dylans låt till Mark Edwars bilder. Eller vice versa. Med tacksamhet över min situation, över Sverige, över mitt liv tar jag mig nu an helgen. Jag tar också med mig en stor portion lust att göra nytta. Och lustfaktorn, mina vänner. Den är verkligen inte att förakta som drivkraft för att nå stordåd.

Under tre dagar har jag fått förmånen att arbeta tillsammans med världsfotografen Chris Steele-Perkins. Han har varit i Sundsvall på uppdrag av SIDA och projektet Hard Rain för att fota olika exempel på vad som faktiskt görs för ett mer hållbart samhälle. Materialet från Sundsvall införlivas in den stora turnerande utställningen Hard Rain:Whole Earth som invigs på Stora Torget den 28 september.

Utställningen ”vill uppmuntra politiker och företagsledare att fatta de djärva och långsiktiga beslut som krävs för att trygga vår framtid. Den vill också inspirera allmänheten till ett ökat engagemang för en långsiktig hållbar utveckling.”

Och jag då? Jo, jag har skrivit texterna till Sundsvallsdelen av utställningen. På 200 ord per exempel har jag försökt fånga en personlig ton och drivkraft hos intervjupersonerna. De arbetar under helt olika förutsättningar men ändå på liknande sätt. Kontentan är att det behövs en engagerad människa (eller flera) som orkar och vågar driva på utvecklingen.

Att jobba med Chris Steele-Perkins var inspiration de luxe. Ödmjukt och lugnt tog han sig an varje plåtning. Lyssnade in läget. För att sedan med stor pondus, konstnärlig blick och precision göra sitt arbete. Imponerande. Jag försökte bara hänga med. Och det är ju inte varje dag det står i tidningen (i en bisats, men ändå) att jag ska skriva texter. 

Här ser du några av mina bilder från fotograferingarna.

Lyssna också på Bob Dylans låt Hard rain som inspirerat till projektets titel. Och gå på utställningen förstås. Den kommer att finnas att beskåda under hela oktober.