Helgen i (ord)bilder
Inspirerad av god vän är jag nu lite fast på Instagram. Ett sorts Twitter fast med mobiltelefonbilder. Eller som Tumblr, fast ändå inte. Hur som helst. Jag börjar använda, studerar hur andra gör och försöker hitta en egen ton. Allt för att förstå hur jag ska kunna råda mina kunder att använda (eller inte använda) just den här kanalen. Vad ska de berätta? Och varför?
För mig är det lustfaktor också. Det är roligt att pröva och låta sig utmanas. Ord är en sak, bilder en annan. Jag får anstränga mig ganska mycket för att hitta ett berättande i bild.
På Instragram blev helgen så här:
Med ord blev den så här:
Det snöade i fredags. Herregud. Jag som hade svurit dyrt och heligt på att inte ha strumpor förrän i oktober fick krypa till korset och dra på de långa randiga.
Eftersom jag frös som ett barfotabarn tänkte jag att en Irish coffee skulle göra gott. Min tankeläsande man hade inhandlat ingredienser för detta, så sagt och gjort. Åh så gott! Såg sedan stjärnor överallt.
Dagen efter fick jag kontemplera en hel del över tiden och livet som går medan jag inget förstår. Med mera, med mera. Huvudvärk.
Kvällspromenaden efter lördagens tjejmiddag gjorde susen. Månen hängde som en fet cheddar över staden. Tjusigt. Klar majluft i lungorna. Somnade sött.
Vaknade av en femmånaders. Blickade in i hennes stjärnögon och fick ihop ekvationen med tiden och livet någorlunda. Sen fick hon provsitta pappas nya (begagnade) storcheva. Och sen var helgen slut.
Det kanske är roligare med ord ändå?
04.40
Tänkte bara meddela att klockan 04.40, vid klart väder, är himlen djupt grönskimrande. Natten har inte släppt greppet och morgonen tvekar.
Precis i den stunden sitter jag i soffan med min fyramånaders vid bröstet. Det är totalt lugnt. Komaläge. Jag tittar ut genom fönstret med den långa blicken. Ser siluetter av träd och hus. Känner stillheten som rinner över kanten från den ena dagen till den andra.
Aprilljuset kommer snart att äga och blända. Jag och barnet kommer att somna om. Men nu. Just nu grönskar himlen. Och det är bara jag som ser.
Vårhacka
Det går inte att låta bli.
Trots vetskapen om troligt bakslag på våren ska isen bort. Nu.
Och sinnet öppnar sig för ljuset och jag lämnar mössan hemma.
Dunderklumpen äger
I en bortglömd flyttlåda dyker den upp. Boken Dunderklumpen av Beppe Wolgers och Per Åhlin. Jag bläddrar och blir tårögd. Den är vacker och välskriven. Den är spännande och roligt berättat på skön jämtska.
Först trodde jag att det var nostalgin som värmde i hjärtat. Jag älskade den här boken när jag var liten. Och filmen var bland det första jag fick se på bio. Men när jag läser för sjuåringen blir hon helt betagen. Den skånsktalande Humlan, Pellegnillot, En Dum En, Lejonel, Enöga, Elwira Fattigan och så Dunderklumpen själv förstås omfamnar också henne. Samtidigt som Jätten Jorm kliver med stora steg över fjäll och sjöar.
Dock är det budskapet som får oss, mig och sjuåringen, att reflektera lite tillsammans. Framgång är det du har här och nu, inte pengar. Framgång är att bry sig om. Visst luktar det sjuttiotal, men det vette tusan om inte den här boken träffar hårdare idag.
När vi (på sjuåringens inrådan) hyr filmen sitter hon som förtrollad. Det är helt princessbefriat, noll action och inga petshops så långt ögat når. Dunderklumpen har hög charmfaktor och en äkthet som de storögda älvorna i Winxclub aldrig kommer i närheten av. Blandningen mellan levande människor och tecknade figurer är genial. Det finns en trygghet i att se vad som är påhittat och vad som är verklighet.
Fantasins värld blir vidöppen, det är bara att gå rätt in. Och att kliva med stora steg och ändå behålla en varsam hand har vi lärt oss av Jätten Jorm.
Kärlekshaiku
Tänkte skriva lite om kärlek. Om hur den tagit plats i mitt liv och förändrat.
Men det blir ju så banalt.
Att det ska vara så svårt att formulera kärleksord. Det blir fånigt, tramsigt och urartar till sist i rim a la hjärta-smärta.
Jag snabbrandade ned två haiku istället. Bara för att försöka hitta fram.
En annan är jag.
Högsommar nu. Snålblåst då.
Livet i kärlek.
Djupaste lyckan
föder skörhet och styrka.
Galoscherna på.
Släpp prestigen och skriv en du med. Gärna i kommentarsfältet nedan. Så får vi en poetisk sammanfattning av Alla hjärtans dag anno 2012.
Till sist en Tomas Tranströmer som inspiration. Den här är ur samlingen Den stora gåtan.
Så fin. Så icke banal. Så enkel.
Tranströmer är ett ankare till allas våra djup.
Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.
Sprickor (2)
Foto: Per Helander
Det här med att frivilligt smeta in sig med blöt lera, vänta till den torkar, och sedan grimasera, var en av förra årets riktiga höjdare. Vi gjorde det som en del av Per Helanders och Gycklaren Arkadias konstprojekt Sprickor. Som jag också skrev några rader om när det begav sig.
Så här blev den färdigbearbetade bilden. I den blev vi också en del av oss själva. Och av varandra. När vi tittar på bilden tillsammans skrattar vi i filosofiskt samförstånd och minns den där förvandlingens timme. Vi känner oss märkvärdiga. Ända tills sjuåringen visar den för sina kompisar med orden ”så här kommer morfar och mamma att se ut när dom är typ över 100 år gamla”.
Tillbakaslungad till den krassa verkligheten. Tiden. Åren. Sprickorna. Och vad de gör med oss.
Barbie 2.0
Den sjuåriga dottern är totalt uppslukad av internetvärlden Moviestar Planet. Eller MSP som det heter kidsen emellan. Det hela går ut på att skapa och döpa en figur. Denna kan sedan byta kläder, fixa hår, ha coola accessoarer, få vänner och besöka olika rum och platser. Du handlar med starcoins som du på olika sätt förtjänar.
Mot betalning kan du vara VIP (en månad kostar 100 kronor). Garanterat den högsta formen av lycka för en sjuåring. Då får man massor av starcoins att handla för och kan gå upp en level eller två och få tillgång till en massa nya funktioner i spelet.
Vad är det här? Ska man som förälder förfäras eller gilla läget? Skriva upprörda insändare om konsumtionssamhället eller skaffa ett eget MSP-konto och hänga med? Jag står någonstans mitt emellan och velar. Tills jag kommer på att det är ju så här man leker med Barbie nuförtiden. Jag lekte ju precis samma lek för 35 år sedan. Klädde av och på, bytte stil, sydde och virkade egna plagg. Drömde om en strandbil till Barbie. En Ken och en liten hund. På MSP går detta att fixa virtuellt. Och det kostar mindre än vad alla attiraljer gjorde på min tid. Barbie har klivit upp en level.
En invändning jag har är att barnens kreativitet bara kan utvecklas inom ramen för spelet.
Någon annan har satt gränser för vad som är möjligt att leka.
Eller så är det precis tvärtom.
Eftersom Barbie 1.0 fortfarande är tillgänglig kan man testa det man inte kan göra på internet. Som till exempel kolla vad som händer om man lägger Barbie i en bytta med vatten som får stå ute om natten i -7 grader. Just det. Barbie blir infryst i ett isblock. Hur kul som helst. Och kallt. Varpå Barbie måste skållas i tvättstället och torka på ett element. Efter denna behandling är hon sig inte riktigt lik. Håret är tovigt, lederna stela och huden fläckig. Om hon hade känslor skulle hon vara skitsur.
Men dottern däremot är väldigt glad och skrattar åt den sorgliga uppenbarelsen. Varpå hon återgår till MSP och köper nya ögon till sin figur. Analog och digital kreativitet i skön förening.
Fjät
Idag går natten tunga fjät. Runt gård och stuva. Solen förgät och skuggorna ruva.
Ordet fjät är fint. Mjukt och smekande som en fjäder. Men fullständigt bortglömt. Förutom på Luciadagen när det blir omsjunget till leda. Den egentliga betydelsen (enligt SAOL) är fotspår, steg.
Tänk om vi skulle använda fjät lite oftare. Ge sig den på att ge ordet den revansch det förtjänar. Då skulle Christian Olsson hoppa trefjät. Vi kunde köpa fjäträknare och se vem som fjätar mest. Minst 10 000 fjät per dag ska det vara för att få till en bra förbränning. Hästar skulle fjätra sig lite nu och då. Vi skulle ta det fjätvis för att inte förhasta oss. Och vi skulle aldrig gå under en fjäte utan att spotta, tvi, tvi, tvi.
Vissa kända uttalanden skulle också få en annan klang. Vad sägs om ”Ett litet fjät för en människa, ett stort fjät för mänskligheten” eller ”En resa på tusen mil börjar alltid med ett enda fjät”.
Efter lite googlande har jag också noterat att fjät kan vara en ledsen känsla, att man kan känna sig lite lågmäld, lite fjät. Det är ganska fint det också. Omhuldande och förlåtande. Speciellt behövligt den här tiden på året när natten, mörkret och kylan obönhörligt travar på med sina blytunga. Ja just det. Fjät.
Bokstavligt
Åh, jag lovar. Att koppla av med en Roman är det bästa jag vet.
Både bokstavligt och bokstavligt.
Fattar du ingenting? Läs om aptonymer i ett tidigare inlägg.
November
En november utan snö. Lövsörja. Gråmantel. Kalhet. Jag njuter.
Morgonmånen som silar gryningens genomskinlighet. I fjorton minuter växlar himlen mellan aprikos och ljusaste rosa. Hela världen ligger fuktig och mättad som en väl använd disktrasa, det är ingen mening att ta upp och vrida ur. Släpp tanken. Låt trasan fortsätta svälla och förvandla diskhon till ett eget ekosystem av novemberkänslor. Låt den ligga unket över axlarna och tynga ned kroppen. Jorda din lekamen i det tjällösa. Bara några dagar till.
Jag drabbas av lust att gå loss på naturpornografiska beskrivningar av tillvaron. Ja du märker ju själv. Vardagens förflyttningar sker till tonerna av tjocka droppar på ett blad. Dripp och dropp som studsar bakåt och framåt till våren som gick och våren som kommer. Tänk om vi vaknar upp till aprilljuset.
Tänk om.
Hoppsan, där var det visst lite halt. Det är helt i sin ordning.
Frosten hänger på låset och snön tränger sig före i kön. Jag vet. Alla vet. Och alla väntar. Ligger i luften med tungorna redo att slicka i sig de första flingorna. SMHI varnar för underkyld nederbörd och snöblandat regn framåt helgen. Vad är skillnaden?
Det enda jag är helt säker på är att den gula halsduken blir så mycket gulare i en november utan snö. Och att vita bilar får svårt att motivera sin existens. Och att jag njuter några dagar till.
